Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John G te stavson
icke. Till brädden äro de fyllda av sin
egen viljas heta rusiga vin och känna sig
själva som världsalltets centrum, eller
rättare akosmiska äro de, ty världen och
medmänniskorna te sig för dem såsom bleka
skuggor. Världen har för dem en fantastisk
och overklig prägel. Död och öde ligger
världen kring dem: allt liv har
koncentrerats i deras eget trotsiga, titaniskt stolta
jag. Det vore emellertid orätt att
karakterisera dem såsom naiva drömmare, vilka
stilla glida utför de stigande och fallande
drömmarnas ström. Nej, de äro tvärtom
självsäkra, envetna viljefanatiker, som ha
sig själva helt i sin hand, rika på
förställning och till det yttersta självbehärskade.
Att de ändå alla innerst äro kraftlösa,
hypernervösa och hjälplösa såsom barn,
står enligt Dostojevskijs mening ej i strid
härmed, utan är tvärtom en nödvändig
konsekvens av deras egocentricitet.
Misstag vore det också att betrakta
dem såsom egoister i vanlig mening. Den
vanlige egoisten är antisocial men icke
asocial. Han efterfikar och vill rycka till
sig det som alla andra efterfika. Det
han efterfikar skulle genast mista sitt värde
för honom, om han visste att ingen annan
brydde sig därom. Han böjer sig sålunda
under det allmänt godtagna
värderingssättet, och hans egoism innebär innerst en
hyllning åt detta värderingssätt. Han är
ingen upprorsman eller förnekare, ingen
självtillräcklig trotsare, utan en bejakare,
om ock indirekt, av de vedertagna sociala
värdena. Den vanlige egoisten är
ingalunda egocentrisk utan allt igenom social i sitt
förnimmelsesätt. I stolt och högmodig
självtillräcklighet trotsar han icke på sitt jag och
dess absoluta värde. Alla hans tankar och
strävanden kretsa tvärtom kring den sociala
bild, som i det samhälleliga medvetandet
vikarierar för hans reala jag. De ögon,
varmed han ser sig själv, har han lånat
av andra.
Dostojevskijs egocentriska nihilister
sträva däremot att göra sig helt oberoende
av människorna. De varken hata eller
älska dessa, ja, de bevärdiga dem knappast
ens med sitt förakt. De känna sig som
utan- och ovanför stående. Liksom
Raskol-nikov känna de blott äckel. Människorna
äro för dem blott massa och material, löss
och darrande kryp, som de från sitt
tita-niska högmods pyramid knappast bevärdiga
ens med en blick. De ha eller kanske
rättare vilja ha ställt sin sak uteslutande
på den egna viljan. De erkänna inga
objektiva värden, böja sig ej under någon
lag. Deras egenvilja är för dem den högsta
lagen. »Människan är pliktig att visa
egenvilja», säger Kirillov. Hon måste visa,
att hon ej är en lus, säger Raskolnikov
och går bort och slår ihjäl den gamla
procentaränkan för att visa egenvilja och
ådagalägga, att han åtminstone ej hör till
lössens släkte, utan är i stånd att överskrida
gränsen och giva sig sin egen lag.
Kring frihetsidén kretsa alla deras
tankar, känslor och viljeyttringar. I dess
namn förneka de en transcendent värld och
alla trancendenta värden.
Finns Gud, då är människan ofri och
ur stånd att visa egenvilja. Finns Gud,
då äro alla människor blott darrande kryp
och eländiga löss. Därför får Gud icke
finnas. Människan måste för att bli fri
döda Gud, döda gudsidéen och driva
ut den ur sitt sinne. Så resonerar Kirillov.
Finns icke Gud, så måste, sluter Kirillov,
människan vara Gud. Men icke människan
i allmänhet, icke människosläktet, såsom
Feuerbach menade, utan jag själv måste
vara Gud. Varför? Jo, eljest räddas icke
friheten. Vad har jag väl vunnit genom
att utbyta den gamla gudsidén mot naturen
eller mänskligheten? Jo, en ny herre och
därtill en långt sämre. Frihetsmedvetandet
kan icke nöja sig med mindre än att jag
själv är Gud, är alla värdens skapare och
giver mig själv min egen lag.
Knäböja för naturen förmår
Dostojevskijs nihilist icke. Naturen har ju för honom
knappast någon riktig realitet. Den är ju
blott en död massa, en maskin, som
fullkomligt förlorat allt gudomligt.
Här har Dostojevskij otvivelaktigt sett
djupt in i den moderna människans själ.
Självbestämdhets- och frihetskravet har gått
henne för djupt i blodet för att hon
någonsin mer ändgiltigt skulle kunna- med lugn
och tillfredsställelse böja sig under
naturnödvändighetens ok. Hela den historiska
utvecklingen har sedan årtusenden arbetat
på att göra klyftan mellan människan och
naturen riktigt bred. Steg för steg har
naturen mist allt värdefullt, allt liv och ali
gudomlighet och förvandlats till en död
massa och ett indifferent material.
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
