Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John G te stavson
över onda och goda och låter det regna
över rättfärdiga och orättfärdiga. Därför
sakna de ock allt omedelbart förhållande
till livet och världen. Alltjämt ställa de
villkor för att acceptera, och när villkoren
icke uppfyllas, göra de uppror och vilja
taga saken i egna händer eller liksom Ivan
Karamasov lämna tillbaka sitt inträdeskort.
De äga, anser Dostojevskij, ej förmåga av
tveklös djärv hängivenhet, som ej spörjer,
ängslas och fordrar tusen garantier, utan
modigt förtröstar. Måhända kunna de giva
Makar Ivanovitj i »Ynglingen» rätt i att
världen är en hemlighet, men just därför
vilja de ej vara med. Oförstående och
främmande stå de inför Makars ord: »Att
världen är en hemlighet, gör den blott så
mycket skönare.»
Hade de blott förmågan av tveklös,
omedelbar hängivenhet, så vore de, menar
Dostojevskij, räddade. Men alltjämt äro
de fulla av baktankar och försiktighetsmått.
Trots allt äro de innerst välförståndiga
juste-milieu-människor. leke ens makten
och ensamheten älska de, naturligtvis icke
för Guds skull, men icke heller för deras
egen skull; deras kärlek härtill är nämligen
innerst framsprungen ur avund och
ressentiment. Avunden, hatet mot dem som
stå däruppe, grollet och ressentimentet sitta
djupare i deras hjärtan än de våga tillstå
ens för sig själva. Makt vilja de ha, men
för att kunna hämnas och förödmjuka.
Ressentiment och avund göra det omöjligt
för dem att träda utom sig själva, slå sig
ut i objektivitetens solbegjutna värld och
fritt, utan baktankar och skelande erkänna
ett värde. Alltid se de snedt, alltid mäta
och jämföra de med det egna jaget som
måttstock.
leke ens sig själva älska de med en
levande omedelbar kärlek. Därför äro de ej
heller hemma i sig själva. Tomma och
utblottade på allt som giver livet värde känna
de sig. Leda och likgiltighet fylla deras själar
till brädden. Därför pendla de mellan ett
titaniskt uppblåst, om det egna verkliga
värdet okunnigt högmod och längtan att
kasta bort sig själva och förödmjuka sig
till det yttersta. De ha anfall av djupt
självförakt, av begär att till det yttersta
prosternera sig och slänga bort sig själva
som en värdelös trasa. De riktigt törsta
efter att uppmjukas och förödmjukas. Hos
Raskolnikov framträder denna ur inre tom-
het och andlig torka framsprungna strävan
efter att till varje pris komma bort från
sig själv skarpt vid sidan av Napoleonska
känslostämningar. Hans kärlek till
värdinnans fula, ofärdiga, halvidiotiska dotter,
vad är deri väl annat än en längtan att
till varje pris förlora sig i något annat,
förödmjuka sig till det yttersta, som kläder
sig i medkänslans, ja kärlekens dräkt?
Ur samma källa framflyter säkerligen
ock Stavrogins i x Dämonerna» kärlek till
den fnoskiga Marja Timofejevna. Och när
Raskolnikov får ett anfall, som mjukar upp
hela hans väsen och kommer honom att
gjuta tårar, och midt på torget böjer knä,
lutar sig ned och kysser den smutsiga
marken och måhända ämnar inför allt folket
ånge sig som mördare, ehuru han på grund
av mellankommande omständigheter aldrig
får de avgörande orden sagda, vad är det
väl som dä driver honom, om icke
begäret att komma bort från sig själv, hugga
av knuten och slippa ifrån det hela? Någon
verklig ånger känner han icke; blott
tomhet och leda. Själv finner han att hans
brott ej ligger däri att han slagit ihjäl
procentarkäi ingen, utan däri att han ej
förmår bära ansvaret för sin handling. Han
är fullkomligt främmande för den tanken,
att han genom sin handling kränkt det
bästa inom sig själv och visat att han ej
förstår eller är delaktig av den kärlek,
varmed Gucl älskar honom och allt skapat.
Han har rätt till en viss grad. Hans brott
är icke själva mordet på procentarkäringen,
utan hans brott ligger däri, att han älskat
varken sig själv eller sina medmänniskor
med den levande kärlek, varmed Gud älskar
såväl honom som dem. Det är ingalunda
därför att denna kärlek slutligen brutit
igenom hos honom, som han anger sig
själv. Genom sin angivelse vill han i stället
komma bort från den inre självprövningen,
skjuta det hela undan, taga ett yttre kors
på sig för att så söka glömska.
Kort innan han »tager korset på sig»
och anger sig själv, besöker han Sonja för
att meddela henne, som är hans förtrogna
och förut uppmanat honom att taga korset
på sig, vad han ärnar göra; men han
finner blott lama och intetsägande ord. »O,
vad allt detta är plågsamt!» är hans enda
tanke. En hånfull och upprorisk känsla
av tvivel på huruvida han gör rätt är det
ock som rör sig inom honom, medan han
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
