Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. M. Dostojevskijs livssyn
företager sin Canossavandring, som
verkligen icke är någon Damaskusvandring,
även om Dostojevskij själv i vissa
ögonblick tycks vilja ha den tydd så.
Detta sammanhänger med att
Dostojevskij själv hade svårt att skilja mellan
självförödmjukelse, kastande bort av sig
själv samt verklig, om sitt inre värde
omedelbart medveten ödmjukhet och levande,
personligheten bejakande kärlek. Men det
är en annan historia, som vi snart skola
återkomma till.
*
Hur skola vi då enligt Dostojevskij
kortast karakterisera nihilismen? Jo, som
ren värdeanarkism. Dess förnekande av
ali objektivitet, dess atomistiska
individualism, som vänder udden mot ali levande
gemenskap, dess dyrkan av egenviljan, allt
pekar i riktning mot en allt upplösande
och negerande värdeanarkism. Hans
nihilister äro fränder till de gamla hellenska
sofisterna och sätta liksom dessa det
individuella godtycket i högsätet.
Enligt Dostojevskijs uppfattning är
emellertid värdeanarkismen ingenting
specifikt för den ryska nihilismen.
Värdeanarkismen är nämligen, anser han, en
regelrätt konsekvens och fullmogen frukt
av den västeuropeiska kulturutvecklingen,
varav nihilismen blott är en avläggare.
Blott kristendomen förmår, menar
Dostojevskij, föra människan ut ur de
subjektiva meningarnas och det individuella
godtyckets labyrint och in i objektivitetens rike.
Men den västerländska kulturen har svikit
kristendomen, övergivit Kristi anda och
anammat denna världens furstes anda. Den
har glömt, att Kristi anda är frihet, kärlek,
levande gemenskap och solidaritet. Den
har glömt, att sann kristendom finnes
endast där, varest mänskligheten betraktas
och uppleves såsom en enda individ, i
vilken de enskilda människorna ingå som
lemmar. Den har vidare glömt, att för
äktkristen livssyn är där ett oöverkomligt
svalg befäst mellan de i Kristus förenade
människorna och denna världen. Den har
glömt, att den sanne kristne måste sträva
efter att övervinna världen och att det
goda, som han söker, är övervärldsligt.
Den västerländska kulturvärldens avfall
från kristendomen går långt tillbaka i hi-
storien. Redan i och genom den katolska
kyrkan sker detta avfall. Den katolska
kyrkan förnekar Kristus och ställer sig på
denna världens — på maktens och statens
sida. För den yttre tvångsgemenskapen
— staten — offrar den den inre andliga
gemenskapen — kyrkan. För maktens
skull offrar den liksom storinkvisitorn
Kristus, friheten och kärleken. Den katolska
kyrkan ärver direkt de romerska
cæsarer-nas ideal: den universella tvångsföreningen.
Men i och med att den katolska kyrkan
i den stora världskampen ställer sig på
maktens och denna världens sida och
förnekar Kristus, förlorar den den absoluta
måttstocken för ondt och godt. Det goda
blir det nyttiga; det onda det skadliga.
Eftersom den katolska kyrkan förälskat sig
i makten och den yttre av makten skapade
och sammanhållna gemenskapen, måste den
såsom något oväsentligt, ja farligt och
hindrande, betrakta den inre, levande, på
kärlek och värdeupplevelser grundade
gemenskapen. Så brister det inre, levande
bandet mellan människorna, och dessa
förvandlas till insulära atomer, som i inre
mening ej äga något gemensamt, utan blott
sammanhållas av en yttre organisation.
Den levande solidariteten mellan folk och
överhet upplöses, och det senare betraktas
av de styrande blott som en död massa,
som ett material, med vilket man fritt kan
handskas och som godtyckligt kan formas.
Respekten och vördnaden för den levande
människan flyktar. Så äro vi då framme
vid storinkvisitorns och Schigalevs ideal:
en flock absolut lydiga, lyckliga
människodjur, vallade och klippta av en handfull
övermänniskor, som genomskådat allts
intighet och värdelöshet och långsamt för den
oöverskådliga skaran av lyckliga barn fram
mot dödens och undergångens bråddjup.
I och med franska revolutionen kom
den dag, då den atomistiska individualism,
vartill den katolska kyrkan lagt grunden,
vänder sig mot denna kyrka och drömmen
om den universella tvångsföreningen
sekulariserades. Dostojevskij fruktade
emellertid, att den dag var nära, då den moderna
demokratin, sedan den funnit sin egen
vanmakt att infria sina löften, skulle finna sig
föranlåten att räcka handen till den katolska
kyrkan, varefter dessa i intim förening
skulle arbeta på att realisera Schigalevs
och storinkvisitorns framtidsrike. Häri såg
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0247.html
