- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugunionde årgången. 1920 /
226

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

John G te stavson

en odifferentierad och opersonlig karaktär.
Den bejakar icke personligheten som sådan,
utan den förnekar och strävar att upphäva
denna i en odifferentierad känslomassa.
Personligheten förnimmes som en boja, ett
fängsel, som stänger oss ute från
verkligheten. Kärleken bryter, anser Dostojevskij,
ned detta fängsel och låter oss
sammansmälta med det hela.

Det gudomliga är att förlora sig själv,
giva sig själv till spillo, släcka ut sig själv,
men icke för att på så sätt återvinna sig
själv, utan för att ändgiltigt försvinna i
massan. Dostojevskijs Kristus är i första
hand en lidande och offrande Kristus, vars
salighet ligger i att giva sig hän, att
pro-sternera och förödmjuka sig själv till det
yttersta.

I hans kärlekssyn insmyger sig som ett
förorenande element ett till döden trött
medlidande, som till varje pris vill komma
bort från sig själv. Av allt att döma ligger
där bakom denna inriktning ett djupt
självförakt och självhat, som hos Dostojevskij
är den andra sidan av hans böjelse för
titaniskt trots och högmod.

Dostojevskij ser ut att sakna blick för
att den kristna kärleken icke blott är
karleken till nästan, utan även kärlek till sig
själv. Den sanne kristne bör älska sig
själv i Gud, d. v. s. med samma kärlek,
varmed Gud älskar honom. Den kristna
kärleken är personlighetsbejakande.
Personligheten är från kristen synpunkt något
gudomligt och har absolut värde just såsom
personlighet. Världen blir oändligt rikare
genom de många personligheterna.

Den kärlek till nästan, Dostojevskij
träder in för, får därför också liksom den
ortodoxa något dödt och opersonligt över
sig. Den ser förbi och igenom nästan
såsom en individuell personlighet. Den
bejakar icke, utan förnekar den individuella
personligheten såsom något ovidkommande.
Personligheten är blott en slöja, som döljer
det sanna livet, vilket för Dostojevskij har
uteslutande gemenskapens karaktär.

Hans ideal synes vara en värld, där alla
givit upp sig själva, där allt egenartat och
individuellt försvunnit i en ensartad
känslomassa. Känslo- och broderlighetsdemokrati
är hans förkunnelses innersta patos.

Ur denna hans kärleksuppfattnings
struktur följer hans höga uppskattning av offret
och lidandet.

Lidandet och offret ha för honom
egenvärde; det är salighet att mjukas upp
invärtes, att förödmjukas, taga korset på sig
och giva sig hän. Lidandet har för honom
liksom för ortodoxin icke betydelse av bot
eller rening — så uppfattar den
västerländska kristendomen lidandet — utan är
ett självständigt absolut värde. För den
västerländska kristendomen är det högsta
att övervinna lidandet i kraft av en djup
inre glädje, som gör även det tyngsta lätt
att bära. Men den västerländska
kristendomen aktar sig visligen att betrakta själva
lidandet som glädje eller överhuvud såsom
något positivt. För västerländsk kristen
uppfattning är lidandet något negativt och
ondt, som emellertid på grund av denna
världens ofullkomlighet och syndfullhet kan
bli något relativt godt, därigenom att det
driver människan inåt och ut på djupen
samt tvingar henne att söka fäste i något
positivt.

För Dostojevskij däremot är det högsta
icke att övervinna lidandet i kraft av en
större och djupare glädje utan att finna
glädje och salighet i själva lidandet.
Lidandet är för honom icke blott en väg till
salighet, utan det är redan själv salighet.
Härav framväxer hans äktryska och
äkt-ortodoxa medömkan med de mäktiga och
de i yttre mening lyckliga. Makten blir
från denna synpunkt en uppenbarelse av
det uronda. Den, eller rättare dess
representant, staten, blir antikrist. Makten är
något absolut oandligt. Anden kan ej
hava någon beröring med makten. Därför
måste den medeltida kyrkans strävan att
taga makten i sina händer och böja det
världsliga under det andligas auktoritet för
honom te sig som ett principiellt avfall
från kristendomens anda. Den ortodoxa
kyrkan däremot har aldrig fikat efter att
beblanda sig med makten eller sökt att
taga makten i sina händer, utan har hållit
sig ren och obesmittad. Därför lever den
sanna kristendomens anda kvar inom denna
kyrka, framför allt inom den ryska. Ja, det
ryska folket har alltjämt hållit sig fjärran
från ali beblandelse med makten. Det
ryska riket är ingen på makt och våld
grundad stat, utan en levande
kärleksgemenskap, d. v. s. den sanna kyrkan.
Tsaren är icke en härskare i romersk och
västerländsk mening, utan sitt folks herde.
Tsardömet — säkerligen ett av de bruta-

226

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free