Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. M. Dostojevskijs livssyn
laste och oandligaste våldsherradömen som
någonsin funnits — är enligt Dostojevskij
icke byggt på makt eller våld utan på
folkets förtroende och kärlek.
Denna Dostojevskijs apoteosering av
lidandet och avsky för makten färgar ock
hans gudsuppfattning. Gud är för honom
ingen makt. Hans Gud är först och främst
en lidande gud, till randen fylld av
medömkan, trött barmhärtighet och lust icke
att hjälpa, lyfta och höja upp till sig, utan
att störta sig ned och förlora sig själv.
Den gudomliga kärlek, han böjer knä för,
går alltjämt bort från sig själv och förlorar
sig själv i något annat. Gud bejakar icke
sig själv, utan vill bort från sig själv. Han
längtar efter självuppgivelsens extas.
Den extatiska känslosaliga
självhängivelsen, det vilda självförstörelseruset är
innebörden i Sosimas förkunnelse.
Dostojevskij känner icke den aktningsfulla
vördnaden, som bevarar och bejakar avståndet,
även från den älskade. Han har ingen
känsla av att den älskades såväl som den
egna personliga integriteten bildar ett
omistligt värde. Han vill sugas in i, gå upp i
och förinta allt personlighetsmedvetande i
extasens rus.
Härmed sammanhänger ock hans världs
fantastiska och skugglika karaktär. Hans
människor sakna fast personlighetsprägel
och flyta ut i alla riktningar. Såsom
väsens-lösa skuggor utan fast personlighetscentrum
röra de sig bland varandra och förbi
varandra. I grunden kommer det, trots ali
intimitet, ej till någon levande personlig
beröring dem emellan.
Härur växer Dostojevskijs syn på
skuldens problem upp. Skulden kan för
Dostojevskij aldrig lokaliseras till bestämda
centra, till bestämda personliga viljor.
Skulden har för honom knappast personlig
karaktär, utan den blir något allmänt, ett
medium, i vilket hela mänskligheten rör
sig. Ingen och alla äro delaktiga däri. På
så sätt blir skulden ett slags fatum, en
naturbeskaffenhet, som hänger oskiljaktigt
samman med ändligheten och tidsexistensen.
Här framträder skarpt Dostojevskijs
frändskap med ortodoxins nyplatonska
orienterade inriktning och ethos.
I nära samband med denna
Dostojevskijs syn på personligheten som en slöja,
vilken döljer det sanna gemensamma livet,
ja, såsom resultatet av ett stort metafysiskt
brott, står hans uppfattning av lidandet
såsom en ställföreträdande försoning.
Lidandet är ju för Dostojevskij salighet. Men
den salighet, som bor i lidandet, har ej
egocentrisk karaktär och kommer ej blott
den lidande till godo. Genom att taga
lidandet på sig frälsar människan ej blott
sig själv, utan hela skapelsen. Det hela
blir bättre och saligare genom den
enskildes lidande. Människovärlden är solidarisk
i skuld liksom i den i och genom
lidandet skapade försoningen och saligheten.
Det är icke jag som lider och vinner
salighet, utan hela människosläktet lider
och vinner salighet i mig.
I denna Dostojevskijs starka känsla av
människosläktets naturnödvändiga
solidaritet i ansvar, skuld och lidande bottnar
den fatalism, som man ofta nog trott sig
spåra hos honom. Den enskildes öde ligger
ej i någon mån eller grad i hans egna
händer, utan är icke blott på det intimaste
sammanvävt med, utan alltigenom bestämt
av hela människosläktets. Ja, strängt taget
är det från Dostojevskijs synpunkt
orättmätigt och otillbörligt att tala om den
enskildes öde, ty detta förutsätter likväl, att
man tillerkänner individen en viss
självständighet. Men detta gör icke
Dostojevskij. För honom går individen helt upp
i gemenskapen.
Med Dostojevskijs skarpa, ja överskarpa
blick på människosläktets gemenskap och
solidaritet sammanhänger naturligtvis på
det närmaste hans ofta oändligt djupa
förståelse för alla yttringar av människoandens
liv, hans etiska mildhet och vidhjärtenhet
och hans radikala frihet från varje slag av
fariseism. Den etiska vidhjärtenhet, vi
möta hos Dostojevskij härflyter emellertid
ur helt andra källor än den etiska
indifferens, som representeras av t. ex. den
västerländska miljöteorin, som gör ondt och godt
till rena relativiteter, bestämda av rent yttre
förhållanden. Dostojevskij har en klar
uppfattning av den outsuddbara skillnaden
mellan ondt och godt. Hans etiska
vidhjärtenhet framspringer icke ur känslan av
att ondt och godt äro relativiteter, utan
ur ett starkt och levande medvetande om
det ondas fruktansvärda makt över
människosjälen. Det är känslan av allt
mänsk-ligts oändliga avstånd från det absolut
goda som motiverar hans hållning på denna
punkt. Människan här i tiden är i det
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
