Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
flicka och slår på gitarr, och en dvärg
stoltserar omkring bland blinda, lytta och
halta. In i denna förvridna värld kommer
ynglingen och förstår ingenting, tills han
till slut fångas av den vansinniga flickan.
Han lyssnar till hennes spel, hjälper henne,
kysser henne, bestormar henne med sin
kärlek, men hon förstår honom inte utan
vänder sig till dvärgen. Ingen förstår
honom, och så kastar han sig ner i det
tomma, där människodockorna försvinna.
Så som denna yngling skildras, blir
han en representant för den nytillträdande
generation, som oförmedlat och skuldlöst
ställts inför världskrigets namnlösa elände.
Hans öde griper ofrånkomligt, och hans
död är dristig och skön, men hela
spökvärlden omkring honom lever inte; den
existerar bara. En generösare skald skulle
också avslöjat dess tragik, och så skulle
vi fatt fram hela det krafternas spel, som
utlöser stor dramatik. Lagerkvist återger
blott den nya generationens oförstående
fasa, men den får så omedelbara uttryck,
att man kan tro sig ha ett skälvande hjärta
i handen. Detta är inte längre dramatik
utan epik och lyrik. Beviset härför är, att
vi återfinna samma situation i prosastyckena,
men här utmejslad till en pregnans och
åskådlighet, som överträffar allt^ vad
Lagerkvist förut skrivit.
Lagerkvist presenterar sig som den
fordringsfulle gästen: »Det blir blott ett
helt kort besök. Därför förargar det mig
att allt här är i en sådan helvetes
oordning.» Den ton av forcerad hänsynslöshet,
som här anslås, kan verka stötande men är
innerst i släkt med den förbittrade fordran
på en mening, som är den hemliga kraften
i hans genomtänkta och strängt
uppbyggande formdrift. Tillvaron förefaller honom
som ett enda jättepuzzle, där han sitter och
plockar med bitarna. »Jag undrar nu
också mycket om de olika figurerna
tillsammans möjligen bildat något slags allegori,
om där ursprungligen kanske varit en viss
fördold mening i det hela. Vad vet jag.
Men jag tycker det är något tilltalande
i en sådan tanke, och det vore ju blott
naturligt om så en gång varit fallet. Men
hur finna ut denna mening nu? Omöjligt.
Finns ingen möjlighet, inget hopp mer?»
Kanske frågar han mer på egna vägnar
än på mänsklighetens: »Den har det som
jag saknar: tid på sig.» För honom gäller
det nu eller aldrig: »Detta korta besök.
Dessa knappt tillmätta år. Före dem intet,
efter dem intet. Men just i dessa år skall
du leva, just i dessa.» Utlämnad åt
ögonblicket och kaos känner han perspektivet
växa i bredd med hans längtan: »Jag
går i mörkret. Jag vandrar under
stjärnorna. Jag känner människans ödmjukhet
inför evigheten, och jag fryser.»
Jag har utplockat dessa olika citat ur
fem prosabitar och därmed angett dessas
strängt iakttagna inre sammanhang.
Upplevelsen är för Lagerkvist en och odelbar,
men han belyser den i olika symboler,
som alla peka lika fast mot centrum. Sätter
man kravet på väsentlighet så strängt, blir
man kortfattad men meningsfull. För min
del beundrar jag denna märgfulla prosastil
högt och rent. Man kan invända, att den
är utspekulerad, men där finns dock ej en
dragning åt subtiliteter. Tvärtom är den
högsta natur. Det är det rena omedelbara
tankespråket Lagerkvist nått fram till, och
rytmen har denna levande växt, som kommer
en att lyssna efter stämma och tonfall.
Fastän stilen äger det fullviktiga uttryckets
tyngd, gömmer den på något sångbart och
mjukt, som först kan slå ut i vers.
»I stället för tro» kallar Lagerkvist sina
vers, och där låter han också sin tanke
stiga till att omfatta oändligheten. Den
fordringsfulle gästen kan inte släppa sin
fordran på mening, och denna hans
okuvliga längtan ger honom ett slags visshet:
Jag vet att bortom det jag dunkelt anar
finns nya ting, mer sällsamt underbara
än de jag höll förundrad i min hand.
Jag vet. Och jag är rik som ingen.
Jag håller i min hand de gåtfullt vissa tingen,
och deras bröder vänta mig i dolda land.»
Det bästa med den dikten som med
Lagerkvists andra är, att man själv känner
igen, vad Lagerkvist skildrar, från sina
egna bästa och mest befriade stunder. Så
uttrycker människan sig, när trycket lättar
och hon ett ögonblick vågar vara sig själv.
Versen är både kärv och vek. Mycket av
dess verkan beror på den enkla och klara
periodbyggnaden. Den verkar dock väl
knapp, så att den liksom knyter sig kring
innehållet. Visserligen öppnar sig utsikten
i sista versen, men det kan tydligen ej vara
tal om att stämningen sorglöst får breda
ut sig. Där finns visserligen mycket friare
rytmer och större anslag i andra dikter,
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
