Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
är, kan man ej undgå att känna, att det
inte är samma tyngdpunkt i bokens förra
hälft som i den senare. Det är tydligt,
att Bergman aldrig bygger upp sina böcker
under en omsorgsfull förberedelse. Han
finner dem i skrivande stund, då
inspirationen kommer över honom. Man
bokstavligen ser, hur berättelsen växer fram
under författarens händer. En scen kan
vara ganska enkel, men plötsligt rullar den
upp sig och föder så ur sig en ny. I
detta pärlband av scener leva hans diktade
människor, gungade upp och ner på
händelseförloppets vilda tummelplats men utan
tyngdpunkt i sig själva. Den blinda
inspiration, som driver Bergman, är alltid
meningsfull i den enskilda scenen, men boken
kan verka meningslös eller förvirrad. I
Markurells i Wadköping blir huvudintrycket
så väsentligt, därför att scenen på
kassaskåpet vuxit till sådana mått, att den
liksom lägger boken under sig. Det är en
lyckträff, kan man säga, men en lyckträff
som endast händer den verkliga
begåvningen.
En författare, som äger inte ringa
likhet med Hjalmar Bergman, är Ivan Bjarne,
åtminstone ifall man får döma av hans
sista bok Simonas kärlek. Titeln säger
en intet, och man väntar sig snarast en
tom bravad, när man på den första vita
sidan läser mottot: »För några människor
är livet livsfarligt». I själva verket handlar
dock boken om en människa, som söker
omsätta sin kärlek i liv och därför får
lämna livet som insats. Fallet är mycket
enkelt så till vida, att det är en hustru
som vill väcka sin mans kärlek och gör
allt för att han skall upptäcka hennes:
Ingenting i skildringen anger, att författaren
iakttagit motivet på nära håll. Sannolikt
är det fritt uppfunnet för att exemplifiera
den livsuppfattning författaren själv stannat
vid. Ivan Bjarne äger i alla fall ett reellt
intresse för människor, och han har en
avgjord förmåga att framställa markanta
typer.
Ali typskildring tenderar ju lätt till
karrikatyr, och Ivan Bjarne lyckas också
bäst med de figurer, som han får driva
med. Den klaraste gestalten blir därför
inte hjältinnan, Sirnona, utan hennes
trästock till man, Peter Petrovitsch, något
vanvördigt benämnd P. P. av sin omgivning.
Hjalmar Bergman.
Som ungkarl verkar han uteslutande naiv
idealist, och allting lyckas för honom tack
vare hans godmodighet. I äktenskapet
visar han sig som en lika oreflekterad
egoist, och hans godmodighet tycks
uteslutande bottna i en väsendets
oföränderlighet, som gör honom nästan oemottaglig
för yttre intryck. Han hör till de andligen
ljumma, varom det är sagt: jag skall utspy
dem ur min mun. Det kan komma något
massivt över P. P:s figur, därför att den
är sig lik i alla väder-, berättelsen rör sig
liksom omkring honom utan att kunna
rycka honom med sig in i de olika
situationerna. Mot slutet återföres han till sin
hembygd, och där blir han genast pamp,
vilket kommer honom att praktiskt utveckla
ali den verksamhetslust, som han förut lagt
ner på en omöjlig avhandling. Man får
sålunda se P. P. i tre olika stadier, och
kanske går inte den första bilden ihop
med de andra, men ändå får man intryck
av, att författaren avkläder honom det ena
höljet efter det andra för att till slut komma
fram till den fulländade brackan. Alla
bifigurer äro däremot sedda i enskilda
situationer men karrikerade ut ifrån dessa, så
att man aldrig får veta mer om dem än
det strängt nödvändiga.
Också Simona är nästan alltid sig själv,
men detta beror på en oavlåtlig självbe-
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
