Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Almqvist som resenär och diktare. Av Ester Brusewitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ester Brttsewiiz
Det är den resande poeten som talar,
fylld av lycka över de nya intryck
som strömma över honom och komma
skaparkraften att växa.
Vilken roll reselivet spelat för
Almqvists diktning framgår redan därav, att
så många av hans verk ha
reseskildringens form.
Redan barndomens och ungdomens
strövtåg i hembygden sätta spår i hans
diktning: i Amorina bilda lundarna kring
Edsviken och glittret från mälarfjärdar
en solig bakgrund för det mörka
dramat. Men färgspelet är alltför rikt, guld
och ädelstenar glimma mellan ljusgröna
löv, doftande hyacinter spegla sig i det
blå vattnet, det är ett drömt sagolands
sol som kastar sitt skimmer över de
välkända stränderna.
När Almqvist skrev Hermitaget hade
han genom värmlandsvistelsen i midten
av 1820-talet lärt känna en natur med
en helt annan karaktär än den leende
mälartrakten. Detta hade till följd en
fullständig förvandling av landskapet.
Diktaren skildrar liksom i Amorina sin
hembygd, men dess soliga stränder äro
täckta av ogenomträngliga skogar. En
medveten strävan efter medeltidsstämning
ligger naturligtvis bakom detta
skogslandskap — Almqvist har ju läst Walter
Scott då han skriver Hermitaget —,
men det är värmlandsintrycken som
sätta honom i stånd till att göra
förvandlingen.
Hembygden, som Almqvist senare i
Folkskrifterna skulle skildra med så
enkelt verklighetstrogna drag, har han,
då han skriver Amorina och
Hermitaget, i själva verket ej sett annat än i
sin egen stämnings spegel. Han är
ännu romantikern, vilken verklighetens
färger synas alltför bleka.
Värmlandsintrycken ha emellertid satt
djupare spår i Almqvists diktning än dem
man finner i Hermitaget. Man vill gärna
föreställa sig, att Almqvist som en äkta
danneman vandrade till fots till sitt hem
i Värmland, men så var det ej. Han
berättar själv (i brev till Anders Berg),
att han en kall januarimorgon 1824,
»fylld af en lycksalig känsla», vid
skjutsbondens sida lämnar Stockholm. I fröjden
över att ändtligen på allvar tillhöra landet,
viker han ner »kappråckshörnen, så att
landtluften fick blåsa friare kring
kindbenen». När han kommer in i
Värmland och närmar sig Brattefors, finner
han trakten »romantisk». Det är det
»götiska» landskapet han möter: stora
skogar, »vilda fjäll», forsar störtande
utför branterna. Ännu bättre passar
epitetet romantisk om naturen uppe i
Skillingsmark, där Almqvist under sin
värmlandsvistelse bodde, dels på
Skillingsfors bruk, dels på en liten
hemmansdel, som han inköpte åt sig på
brukets ägor i Grafsund. Den vida utsikten
däruppe överraskar honom, och gripen
och förundrad betraktar han den skarpa
växlingen mellan ljus och skuggor, mellan
hotande allvar och intagande leende:
»Branter och omätliga skogar. Men emellan
dem i en djup dal ett långt Vattendrag med
många vikar och holmar, och stränderna rikt
klädda med löfskog. När man från någon höjd
betraktar altsammans, fattas man snabbt af
denna naturs fruktansvärda alfvar; men i
detsamma märker man de mildaste lundar vid
klara vikar, och i hjertat uppgår en håg, att
kalla det hela sjelfva Leendets dal. Så är
detta sammansatt. Just när vi tycka hela
trakten ler, ställer sig Fjället svart af skogar
för den beskådande, och vi bäfva: just när vi
nu vilja mäta djupet af detta Hot från en
Natur, som i grunden blott är berg och jern, höra
vi foglar från lundarna vid vattnet — vi hafva
bedragit oss! Alt ler i nejden åter.» (Ur brev
till Anders Berg 1824.)
Bergslagens natur gör ett så starkt
intryck på Almqvist, att han ofta seder-
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
