Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Almqvist som resenär och diktare. Av Ester Brusewitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ester Brusewitz
Det är en vacker afton i midten av maj
han kommer fram. Följande morgon kl.
«ex är han redan uppe för att skriva
till hustrun och systern Louise:
»Morgonen är obeskrifligt vacker och jag
skrifver Er till här ifrån ett ställe, som
överraskat mig genom sin skönhet. — —–-
Här ligger nu Bruket, öfverallt omgifvet af
Kolmården, men framför sig Bråviken. När
vi kommo hit i går afton i det klaraste och
lugnaste väder, medan aftonsolen sken som
vackrast öfver landskapet, gingo Ekenstam och jag
genast på en klippa, som ligger vid sjelfva
kanten af Bråviken. Gubben Eckerman har
här byggt ett litet hus, som han kallat Titt-ut
och som väl förtjenar detta namn. Här är en
utsigt, som icke kan jemnföras med något annat
än Skillingsmark, likväl vidsträcktare. Titt-ut
ligger alldeles lodrätt öfver stranden af
Bråviken, och så högt, som på spetsen af ett bra
kyrktorn. Då har man sjön framför sig och
bredvid sig, lång, smal och full med holmar,
alldeles lik Björklången, men man ser häröfver
<jfver en längd af 6 mil.»
På högsommaren 1830 gör Almqvist
åter en färd neråt Östergötland och
sitter just på Titt-ut och skriver till de
sina. Han tycks förresten även ha gjort
en resa tillsammans med hustrun i dessa
trakter, han påminner henne nämligen
om ett besök på Ribbingsholm.
I inledningen till nionde boken i
Drottningens juvelsmycke gör Almqvist
en skiss av Vikbolandet med dess fria,
glada utsikter, »Bråviken, på vars norra
kust marmorhaltiga kalkberg med hvita
branter stupa rakt ner i hafvet», och
den mörka Kolmården, som sträcker sig
»kuslig och lång mellan öster och väster».
Ribbingsholm spelar ju en viktig roll i
romanen, och dess vackra läge beskrives
noggrant; på Statsjö i norra delen av
Kolmården vistas de olyckliga fröknarna,
som lida av »dubbel-jalousi», hos sin
godmodige onkel, överjägmästaren.
Deras älskare, kapten Ferdinand och major
Clas Henrik, dölja sig i »ett litet hus
under marmorbruket, vid stranden». Utan
tvivel är den utsikt kapten Ferdinand
beundrar från sin skjutbana uppe i
skogen just den Almqvist själv njutit av
från Titt-ut.
»Stället hör till de mest romantiska i
världen, neka ej det, major. Däruppe på
marmorbergen har jag på en punkt en omätlig utsikt
öfver Bråviken till Konungssund, Dagsberg,
Stenby, Husby och alla Vikbolandskyrkorna.
Tre mil österut ser jag gapet af hafvet, och
tre mil åt väster det intagande Norrköping—.»
Den stämning av överströmmande liv,
då vårens alla krafter vakna, då alla
knoppar brista i blom, som fyller den
scen, då Tintomara, berusad av
vårdofter och solljus, springer över berg
och backar och, efter att som en dans
ha lärt sig ekorrens sätt att klättra,
slutligen befinner sig gungande i en
trädtopp bland »tusende hvita och gröna
knoppar och halfutspruckna blommor»,
den har också gripit diktaren, då han
sluppit ut ur stadens mörker och ett
par sköna vårdagar vandrar omkring på
Kolmården, där »gök, trast och harar»
var med sin mun sjunga livets lov, där
»Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind
blomstra för vind,
buga för vind —.»
Tintomara, denna varelse, som till sin
»karaktärsgrund är dunkel och okänd»,
har här kornmit i sin rätta miljö. Det
hemlighetsfulla samband, som finnes
mellan henne och naturen, gör henne
genast till förtrogen med alla dess
väsen; då trädens knoppar spränga sitt
omhölje, slår också hennes varelse ut i
blom och utvecklar ali den tjusande
grace, som gör henne så fängslande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
