Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gerhard Gran. Av Fredrik Chr. Wildhagen - Trastsången. Av Jacob Tegengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gerhard Gran
I glimt har vi månge lært ham at
kjende. Han er ikke ægte i den forstand
at han ikke kan vaage en smule bluff".
Men hans ægthet gjör at han med
henrivende humör vedkjender sig altsammen.
Det er en adelig rundhaandethet
ved ham. Og det er sig selv han er
rundhaandet: med, han har raad til det.
De faa han har aapnet sig mest for,
lar forstaa at de respekterer ham höiere
end för og dertil er blit personlig glad
i ham.
TRASTSÅNGEN
Av JACOB TEGENOREN
Nu duggar aftondagg på blanka blad och vårspädt strå.
Alltmera fin, förtonande och blå
blir skymningslinjen fjärran, fjärran, där man anar slättens slut,
och allt i vårlätt dunst, och glans av pärlemor försvinner.
På kvällsskyn brinner
ännu ett stänk av rosa; långsamt plånas färgen ut,
och natten kommer, vårens natt, den drömmande och silverljusa.
Och högre hörs i tystnaden den bruna älven brusa,
där forsens virvel mellan trånga stränder sjuder,
men över älvens dova röst en annan ljuder,
en klarare och renare i nattens svala ro.
Ur dunkelgröna granars lund vid älvens skumma brädd
kristalliskt klara toner kvälla:
i dem är friskhet ifrån enslig källa
i vildskogs mossigt mjuka bädd,
i dem är gyllne stoft från aftonmolnets vingar,
i dem är ljus av vårnattsljus, då gräs och örter gro,
men också mullens sorg, som aldrig helt blir löst och fri:
att markens blomstring är så kort och ljusets tid så snart förbi.
Och visan jubelmättad, vemodsfull kring vida slätten klingar . . .
O trast, o trast, jag fångar i din sång en glimt av vårens själ;
den öppnar för min själ sin skygga hemlighet:
den längtan är, som ej sitt mål men väl
sin gömda smärta vet.
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
