Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ovan stridsvimlet. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Us
J/
Av Alf Ahlberg
OVER JORDEN vilade
septemberdagens ljusa och
gyllene klarhet, denna
stillsamma harmoni och olympiska
ro, som äro alla ting egna den
tid, då livet bereder sig till
vintersömnens vila och jorden att mottaga det
frö, som en gång åter skall spira ur
dess mörka sköte. Men aldrig tillförene
sedan världens begynnelse hade nöden
varit större. På de andra
himlakropparna menade man att människorna voro
slagna med vanvett och forblindelse.
Ty i hat och raseri strävade de blott
att dräpa och tillintetgöra varandra.
Byar och städer och fredliga gårdar voro
rykande grushögar, och över mognande
sädesfält trampade hästarnas hovar och
rullade tunga kanoner. Höstregnets
rännilar färgades röda av blod, och när
stormarna drogo fram över slagfälten
blandades deras dån med gråt och kvidan
som av osaliga andar. Och ur själva
jordens av granater och minor sårade
och sargade bröst stego dova suckar,
som nådde ända upp till Guds tron.
En dag begav det sig, att Guds
söner kommo för att avlägga räkenskap,
och enligt sin vana var även Åklagaren
med dem. I tur och ordning trädde
ärkeänglarna fram inför Herrens ansikte,
med fruktan och bävan prisande hans
mäktiga gärningar. Allt, o Herre, sade
de, är ganska godt. Sol, måne och
stjärnor välva i sina av Dig fastställda
banor, regn och fruktbar tid förlänar Du
jorden, och där människorna krympa
samman under Din tuktans gissel vörda
vi, Dina tjänare, Din stränghets rättvisa
domar. Men Herrens panna mörknade,
och han vinkade till sig Åklagaren. Han
kom och ställde sig med en sirlig
bugning vid tronens nedersta trappsteg,
medan ondskan och skadeglädjen lyste
ur hans ögon.
Förvisso Herre, sade han, äro alla
Dina verk goda och sköna, och icke
höves Din ringaste tjänare att lasta dem.
Goda utgingo ju människorna ur Din
hand, och i sin egen ondska äro de
själva vållande till det öde, som nu
övergår dem. Och vem är jag, att jag
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
