Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Englands främsta diktare och världskriget. Av R. E. Zachrisson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R. E. Zachrisson
nistrar, för att inte nämna kejsare och
kungar, vräktes hänsynslöst undan på grund
av sina fel eller sina förtjänster, allt efter
som man ser saken, men Augustus stod
fast i stormen som Eddystonefyren på sin
klippa, och så står han än i dag. Han
gav oss sitt ord på att han var oumbärlig,
och vi trodde honom.
De skådespel, för vilka vi ovan
redogjort, äro ett fullödigt uttryck för shavianskt
konstnärstemperament och shaviansk
livsåskådning. Överallt framträder det
didaktiska syftet att gissla de mänskliga fel och
svagheter, som genom världskriget kommit
att framstå i särskilt stark belysning. I
samtliga skådespel möta vi nu som alltid
diktarens egen gestalt i den renodlade
förståndsmänniskans skepnad. I Huset
Hjärte-sorg är det sålunda den gamle kaptenen
som för förnuftets talan gentemot känslan,
i O’Flaherty bäraren av titelrollen, ja själva
Incan av Perusalem får i några bitande
sarkasmer om amerikansk uppfattning av
demokratien och om den oerhörda
disproportionen mellan de summor, som utgå
för krigets och för fredens värv, den något
inkongruenta rollen sig tilldelad att för ett
ögonblick vara bärare av den shavianska
tanken.
Om dialogen ej sällan verkar omöjlig
eller rent av onaturlig, beror detta därpå
att Shaw sin vana trogen låter människorna
tänka högl. Det är ej den avpolerade,
slätstrukna vardagskonversationen, där orden
leka kurragömma med tanken och som så
väl överensstämmer med det engelska
kravet på ’respectability’, det är det tysta
tankespelet, som föregår det talade ordet
och som ensamt bär den fulla
uppriktighetens prägel, Shaw avser att återgiva.
I formellt hänseende stå dessa senaste
alster av Shaws penna lika högt som
någonsin. Såväl Shavianer som Antishavianer
måste gemensamt skänka sin beundran åt
den glänsande språkliga formen, den
uddvassa satiren, de av kvickhet sprudlande
replikerna. Lejonets klo är alltjämt lika
vass, stötarna och huggen måttas med
samma elegans som fordom — och med
samma självsäkerhet. Shaw har säkerligen
ej förlorat tron på sig själv (det gör han
aldrig), men hur har det gått med hans
tro på människorna? I hans senaste
diktning inställer sig ej sällan ett drag av
bitterhet — vilket förut varit honom på
det hela taget främmande — något av hans
store landsman Swifts fruktansvärda leende
(’the Dean’s terrible smile’), den humor
om vilken vår egen diktare Braun säger, att
den är född av blod och tårar.
I ett hänseende synes Shaws
framställning t. o. m. ha vunnit. I de tidigare
skådespelen är det ofta rent av omöjligt
att förstå författarens intentioner även med
tillhjälp av den utförliga exegetiska
litteratur1, som på de senare åren växt upp
kring hans diktning. I de nu föreliggande
skådespelen råder ingen tvekan om vem
och vad saken gäller. Det är mot kriget
och den mänsklighetens förnedring, detta
fört med sig, den sextiofyraårige vismannen
med ’ynglingasinnet och ynglingasjälen
slungar sin tankes åskvigg. Det ’Ecrasez
1’infåme!’, han nu ropar ut till mänskligheten,
är en vacker bekräftelse på de ord varmed
han en gång sökt karakterisera sitt livs
strävan:
Människan måste vara en naturkraft i stället
för ett oroligt själviskt litet knyte av krämpor,
oförrätter och klagomål över att världen ej vill
ägna sig åt att göra henne lycklig. Min åsikt är,
att mitt liv tillhör hela samhället, och så länge jag
lever, är det min förmånsrätt att göra allt vad jag
kan för detsamma. Jag vill bli ordentligt uppsliten,
innan jag dör, ty ju hårdare jag arbetar, desto mer
lever jag. Jag fröjdar mig åt livet för dess egen
skull. För mig är livet ingen liten talgdank. Det
är en lysande fackla, som jag för ögonblicket fått
i min hand, och jag vill komma den att brinna så
klart som möjligt, innan jag överlämnar den åt
kommande släkten.
1 Jag vill särskildt nämna Deacons B. Shaw
as Artist and Philosopher och A. Hendersons G.
B. Shaw, his Life and Works, tillkommen under
samarbete med och flitiga konsultationer av
författaren själv.
Thomas Hardy och Rudyard Kipling hava tidigare varit föremål för uppsatser i Ord och
Bild, den förra av Ida Buergel Goodwin (1914 sid. 641) och den senare av August Brunius (1907
sid. 597).
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
