Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Antigone-problemet. Av Cl. Lindskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cl. Lindskog
Ismene, om hon ville hjälpa till att
begrava brodern. Ismene, ängslig och
rädd som hon är, söker med ivriga ord
att avråda henne. Deras familj hade
haft hårda öden i överflöd ändå — deras
far hade stungit ut sina ögon, då han
upptäckte sitt livs olyckor och brott,
deras mor hade hängt sig, deras bröder
dödat varandra. Skulle nu hon och systern
trotsa härskarens bud och utsätta sig
för en hemsk död? De borde dock
betänka, att de voro kvinnor. Antigone
svarar i upprörd sinnesstämning, att hon
således nu är hänvisad till och även
fullt beredd att handla ensam. Av en
kvinna sådan som Ismene nu visat sig
vara, vill hon ej ha någon hjälp, ej ens
om Ismene sedan själv skulle önska det.
Skön kommer döden att bliva, när hon
gjort sin plikt.
Sedan kören, bestående av tebanska
åldringar, intågat och i en hänförd sång
besjungit den sol, som nu strålar
härligare än någonsin över Tebes stad och
som är ett vittne till segerns stora dag
för staden, träder kung Kreon själv ut
ur palatset. Han förkunnar högtidligt,
att han i kraft av sin släktskap med
den stupade härskaren tagit makten och
tronen i besittning. Som konung vill
han sätta fosterlandet högre än allt,
högre än vänskap och frändskap. I full
samklang med denna sin uppfattning har
han ock låtit utgå förbudet att begrava
Polyneikes.
Men knappt har han slutat sitt tal,
så kommer en av de vakter, som Kreon
låtit utställa vid liket, in på scenen.
Han kommer långsamt och ovilligt, och
det är med bävan som han framför sitt
uppdrag. Någon har strött mull över
den dödes kropp. Den döde var
visserligen ej gravlagd, men man hade skylt
honom med ett tunt lager av jord
liksom för att därigenom undvika
syndaskuld. Men av gärningsmannen lpade
3
väktaren ej funnit ett spår. ■— Kreon
hotar nu väktarna med en gruvlig död,
om de ej finna brottslingen och föra
fram honom. Med dessa ord går han
in i palatset, och väktaren går bort.
Kören avsjunger nu den med rätta
berömda sång, där det gives uttryck åt
beundran inför människans väldiga
gärningar: »mycket underbart finnes, dock
intet är underbarare än människan».
Sången övergår så till en lovsång över
det kulturarbete, människan utfört: hon
plöjer jorden, hon överfar havet, hon
tämjer de vilda djuren, hon har lärt sig
talets och tankens konst, hon botar
sjukdomar. Blott döden kan hon ej betvinga.
Då får kören se en underbar syn.
Antigone kommer in på scenen, ledd av
väktaren. Han frågar efter Kreon. När
denne kommer, talar han om vad som
händt. Väktarna hade sopat bort ali den
mull, som höljde den dödes kropp, och
så hade de lagt sig i bakhåll. Efter en
stund blev Antigone synlig, hon skrek
till, när hon såg den döde ligga
obetäckt, utstötte förbannelser över
gärningsmannen och började skyndsamt föra fram
mull i sina händer och gjuta
dryckesoffer ur en kopparurna. Då hastade
väktarna till och grepo henne på bar
gärning. Hon blev ej förskräckt och
nekade ej. — Och lika litet nekar hon
nu till vad hon gjort, när hon står inför
Kreon. Konungen frågar henne, hur
hon djärves överträda hans bud. Hon
svarar med de berömda orden:
Det är ju ändå icke Zevs, som pålyst det,
ej Dike, hon som Hades gudavärld bebor, ■
som låtit utgå detta bud bland människorna.
Och dina påbud trodde jag ej äga dock
den makten att en dödlig kunde gudarnas
oskrivna lagar trotsa, de orubbliga.
Ty ej i dag blott och i går, nej, evigt de
bestå, och ingen känner, när de blevo till.
För brott mot dessa borde jag väl ej ändå
av skräck för mänskostadgar gudars straff mot
mig
8~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
