Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - S. O. S. Skiss av Harry Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och ditt kors, som jag bar på mitt bröst
följde oss på alla våra vandringar, och
ibland efter våra omfamningar hade det
intryckt ett litet märke i mitt skinn.
Så började du blekna, eller vad var det
som bleknade? Tonfallet blev ett annat,
kyssarna doftade icke längre som förr,
och dina stora, blå ögon mötte icke
mera mina med samma häftiga eld. Och
ditt kors, som jag bar, blev tyngre än
en smekning. Och ju mera dina ögon
miste sin glans, desto tyngre vardt
korset. Till sist kändes det som en kvarnsten,
som jag släpade med värkande hals. Då
slet jag av kedjan. I samma ögonblick
försvann du. Jag har aldrig återsett dig.
— — — — — — — — — — —
Bertil Harpunius satt med huvudet
i handen och stirrade i den stora
katalogen, som vikits och tummats av
otaliga resande. Han mumlade ett nummer
gång på gång, glömde det och
mumlade det på nytt. Till sist skrev han
upp det på ett papper.
Då han en kvart därefter stannade
efter en häftig marsch fram och tillbaka
i rummet, tittade han på papperet och
mumlade numret igen. Han funderade,
lade handen på mikrofonen, men drog
den tillbaka som om han bränt sig och
fortsatte sin rastlösa gång. Så gick han
ånyo fram till bordet, rörde läpparna
och ringde beslutsamt.
Medan han väntade på linjen susade
hundra tankar genom hans hjärna. Han
mindes alla tonfall, sorgsna och glada,
och förbi hans ögon drogo scener av
skiftande slag. Han var så ivrig, att
han ringde ännu en gäng.
Numret repeterades i apparaten. Så
blev det några sekunders tystnad.
Mekaniskt förde han handen mot sitt
våldsamt bultande hjärta. Hela hans kropp
darrade.
Paus.
Det surrade i mikrofonen. Hans
ögon vidgade sig.
En röst, en kvinnoröst, en lågmäld
och mörk kvinnoröst sade hallå.
Han kunde icke stå stilla, hjärtat
höll på att sprängas. Det var hon, det
var hon! Han kände igen hennes
stämma, den mörkt skälvande rösten.
Det var Rakel som talade, hon var inne
i hans öra och viskade hallå med sin
mjuka sammetsröst! Häftigt drog han
andan och slöt ögonen.
För andra gången sade rösten hallå.
Med slutna ögon flyttade han vänstra
handen om handtaget och började med
den högra smeka mikrofonen. Han var
alldeles blek.
Då hörde han för tredje gången
rösten. Han bet samman munnen, knep
ihop ögonen, som för att dölja tårar,
och började skaka i axlarna.
Så surrade det till, ett brutalt och
avvisande surr, och allt blev tyst.
I tre minuter stod han med
mikrofonen i handen medan han blundade.
Därefter öppnade han långsamt ögonen
och såg sig omkring med virrig blick.
Han förde den svarta taltratten till
munnen.
En halv timme blev han sittande
med huvudet mot armen vid bordet. Då
och då ryckte det till i hans axlar.
När han rätade upp sig och
långsamt vände sig ut mot golvet för att
stiga upp, hajade han till med förvridet
ansikte.
Nere vid dörren hade handduken fallit
i golvet. Det förskräckliga idiotansiktet
gapade på honom. Det såg ut att med
yttersta möda kväva ett gapskratt.
Harpunius reste samma kväll. Han
bar själv sina tillhörigheter till båten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
