Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rafael och den sceniska monumentaliteten. Till fyrahundraårsminnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rafael och den sceniska mon ti mentaliteten
De påvliga kammarherrarna. Detalj ur Mässan i Bolsena.
nyttja det lärda: Rafael kommer icke
riktigt ut ur denna skola, han behåller
sin umbriska ton, men gör den bara
mera förfinad, mera allmänt njutbar. Han
supplerar nämligen barnalärdomen med
intryck av den mest avancerade, stort
syftande samtidskonst: Lionardos,
Botti-cellis, Michelangelos, och blir kompositör
på ett sätt söm aldrig Perugino i sin
småstadsbegränsning drömde om. Men
det synes mig icke vara möjligt att
sammanställa detta hans beroende av
förebilder med Michelangelos avCastagno
och Donatello. Det betydelsefulla
skiljemärket mellan de två storheterna är icke
att den ene har originalitet och den
andre icke. Originalitet i den mening
man vanligen ger ordet är ett konstvärde
av underordnad art: Michelangelo är icke
stor därför att han har en säregenhet, en
stilens svällande prakt som genast kän-
nes igen och som Rafael saknar. Men
skillnaden är att medan den ene har en
vision, som han fasthåller med
summarisk säkerhet, ordnar den andre en scen
som en van och kultiverad regissör,
grupperar sitt folk, övar in ställningar,
blåser in en levande anda i hela det döda
statistmaterialet. Men materialet som
sådant är icke nytt, då man kommer
från Perugino och Lionardo och Piero
della Francesca. Michelangelos sixtinska
gestalter äro ett annat släkte, befolka
en ny värld och stå oss ändå nära. När
Rafael och Michelangelo mötas i en
likartad uppgift — så mötas de ändå
aldrig i realiteten. La Disputa är tänkt
som en väldig hymn i bild. Men
mästaren kommer aldrig längre än till den
hierarkiska indelningen : han står alltjämt
på Peruginos grund och ordnar bara
sina aktörer — det är också bättre ak-
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
