Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rafael och den sceniska monumentaliteten. Till fyrahundraårsminnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A 7i gu s t Brunius
och överhuvud den intellektuelle
konstnärens största drag. Rafael är med ali
sin förfining icke sentimental som
Peru-gino och Botticelli; men han är icke
alltid olympisk. Här stöter jag mot
Rafael-apologeternas benhårda kasuistik — jag
vet det väl. När Rafael är nykter, när
han icke komponerar med den mest
utsökta balans mellan figurernas
rörelsefunktioner, när hans färgställning är torr
eller disharmonisk — då är Rafael icke
Rafael, då har någon annan målat
tavlan eller förstört den, säga dessa
apologeter. Den färgiga Madonna del
Car-dellino, det avskurna porträttet av Agnolo
Doni, mindre intressant än det
mästerliga, fullt utvecklade av Maddalena Doni,
porträttet av Julius II med sin skeva
komposition, freskerna i Santa Maria
della Pace m. fl. tillskrivas av Wanscher
Penni eller någon annan Rafaelit.
Metoden synes mig vara besläktad med den
litteraturkritiska, nu föråldrad, som
låter något biträde ständigt vara till hands
för Shakespeare då han skrivit något
svagt eller osammanhängande, för att
övertaga ansvaret. Det finns ju
uppenbarligen verk, tillskrivna Rafael, i vilka
han har tämligen liten del, t. ex.
Baldakin-madonnan och det nedre partiet
av Transfigurationen; men att utesluta
allt ur Rafaels produktion som icke är
första-rangs är opsykologiskt. Även de
stora mästarna böra ha lov till att som
Homerus
snava något fjät, att mörkna vissa stunder.
Det gör dem i själva verket icke
mindre stora; det flyttar dem endast
inom det mänskligas råmärken. Låt
därför Rafael behålla både
Julius-porträt-tet, madonna del Cardellino och
Pace-freskerna, liksom Shakespeare fått
behålla Titus Andronicus och har
till-dömts någon del i Henry VIII och
Perikles.
342~
Ä7igelo Doni. (Huvudet av
hans porträtt i halvfigur.)
OIje77iålning. C)77ikr. ijoj.
I Palazzo Pitti i Florens.
törer — med en finare avvägning, en
mera spiritualistisk teknik; men
alltsammans är och blir profant; det är sett,
icke imaginerat. Gå sedan och se
Michelangelo i Sistina! Det är ingen
hierarkisk uppdelning; konstnären sätter
ingen gräns mellan sinnligt och
översinn-ligt, ty han skapar sin egen värld av
under, buren av hans egen osvikliga logik.
Gudar och människor och
symbolväsenden umgås där som jämbördiga; de äro
alla heroiskt uppfattade. Men är det
någon tvekan om vilka som äro
vilka?
Låt oss själva lämna de hierarkiska
kritiksynpunkterna och avstå från att
avgöra något om stor och mindre stor.
Den ene konstnären är en intellektuell
typ, den andre en fantasi- och
känslobetonad. Rafael är icke bara en opersonlig
eller abstrakt konstnär, men liksom
Lionardo beräknar och mäter han allt,
håller sitt huvud kallt och ryckes icke med
av några visioner. Man skulle kunna tala
om en olympisk förnämhet som är hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
