Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rafael och den sceniska monumentaliteten. Till fyrahundraårsminnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ali gus t B runius
modellera upp figuren, att skänka den
kroppslighet. I de flesta fall har detta
åstadkommits därigenom att två
konturer dragits, den ena lätt korrigerande
den andra; på detta sätt har enklast
vunnits en ny accent. Innanför konturen
läggas sedan i figurstudierna uniforma
strecklag som fullända modelleringen;
streckföringen är underbart ren och säker,
och det lilla hak varmed ofta strecken
fulländas, ett slags avslutande släng av
pennan, bidrar i sin mån att göra effekten
rik och färdig. Fischel, som gör denna
egendomlighet till ett viktigt
igenkänningstecken för Rafaels teckningsstil,
anser att den är ett vittnesbörd om
mästarens häftiga och impulsiva temperament
(»stürmisch»). Jag skulle tvärtom vilja se
i detta drag ett tecken till suverän
behärskning, som gränsar till
bekymmerslös-het. Rafael har sitt system att teckna
tillrättalagt för sig. Han har nog brådtom,
men han skisserar icke så gärna som
Rembrandt eller en modern målare; hans
lynne är tempererat, och hans strävan
är att ha en metod att snabbt och fylligt
uttrycka sig. För att använda en banal
jämförelse skulle han, om han förflyttats
till modernt liv, ha större sympatier för
skrivmaskinen än för stenografien.
Förarbetets renlighet och klarhet lågo
honom främst om hjärtat. Hans teckningar
verka icke som formella övningar eller
som stöd för minnet utan snarare som
medel för konstnären att bli klar över
sina egna intentioner. Det är varje
enstaka figurs poetiska uttrycksmöjligheter
och gruppernas samspel av rörelser och
volymer som han är angelägen om att
utgrunda.
Gå vi till hans tidigare målningar,
möta vi där samma drag. Han har till
exempel i Sposalizio (Brera) icke som
figurbildare och poetisk färgkompositör
skilt sig så mycket från Perugino; men
han har förädlat samspelet mellan figu-
rerna och fulländat den arkitektoniska
uppbyggnaden av kompositionen. Det har
mer än en gång konstaterats hur fin
linjeverkan eller rättare linjerytmiken är i
denna tavla, så att allting
korresponderar; om man tar bort templet, som hänger
som en krona eller baldakin över
figurgruppen, så faller denna sönder, blir
orolig och sprattlande; sammanhanget
lossnar. Därtill kommer så den fina
samstämmigheten mellan figurerna även i
andlig mening.
Rafael är i början av sin bana en
intim målare som Perugino; han rör sig
inom en tämligen trång krets, är buren
av stämning, använder små och fina
medel. Men vad som pekar framåt hos
den unge Rafael är två grunddrag: det
arkitektoniska sinnet och sinnet för
scenisk verkan. Utan dessa är hans
utveckling till monumentalkonstnär oförklarlig,
ja otänkbar.
I rent yttre avseende är det enligt
gammal tradition bekantskapen med
Bramante som öppnar hans karriär i Rom.
Men man kan säga att traditionen har
även en inre sida: ty utan det
arkitektoniska sinnet skulle Rafael aldrig klarat
de problem som väntade honom i de
vatikanska rummen. Hans förmåga att
här bygga sina tavlor på besvärliga och
söndertrasade väggfält är triumferande
så som ingen annan renässanskonstnärs.
De flesta av hans föregångare och
samtida hade stora rediga ytor att arbeta
på, kanske icke alltid så väl belysta eller
så vackert formade, men dock hela.
Men Stanzernas väggar äro av dörrar
och fönsteröppningar illa tilltygade, och
rummen äro så små att kompositionerna
lätt komma i alltför nära kontakt med
varandra. Helt har Rafael icke kunnat
övervinna svårigheterna; men hans
uppfinning har icke dämpats av dessa utan
tvärtom tagit ny fart, blivit spänstigare
och oförvägnare. Han realiserar inveck-
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
