Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rafael och den sceniska monumentaliteten. Till fyrahundraårsminnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rafael och den sceniska mon ti mentaliteten
Heliga tre konungars tillb e dj an. Teckni?ig till
predellamål-ni7tg till a 11 ar v e r k e t fö r S. Francesco i Perugia, i ß oj.
I Nationalmuseum. — Målningen i Vatikanens pinakotek.
lade händelser och symboliska
företeelser i ett slags storslagna tableaux vivants,
den kristna trons hierarkisk-teologiska
majestät, den hedniska filosofiens profana
glansfullhet, Parnassens besjälade
grupper, undren. Hans figurgalleri är
outtömligt, han griper sitt material ur bibel,
historia och samtid och omgestaltar det
med större förslagenhet och smidighet
än någon italienare Ingenting är
tillfälligt i dessa scener: varje figur har en
funktion i det hela och står i elektrisk
kontakt med omgivningen, ger styrka
åt eller dämpar ned rörelsekomplex. Det
uppställda och statuariska i den äldre
konstens monumentalscener är upplöst och
förvandlat till ett levande folkmyller.
Det stora och bestående intrycket
av dessa scener är: vilken teater, vilken
regissör! leke så att förstå som om
Rafael vore den förste som gav
dramatiskt uttryck, dramatisk färg. Lionardos
Nattvarden var i sådant avseende den
stora nyheten. Men Rafael har fulländat
den enkla regin, dolt knepen, givit mera
komplicerade rörelseskema, satt in flera
statister och framför allt vävt samman
rum och figurer, agerande och omgivning
till ett harmoniskt helt. Alla tider ha
beundrat denna organisationsförmåga,
om de än icke alltid gjort klart för sig
hur den arbetat. Den moderna kritiken
har dock lämnat några systematiska
bidrag till en klar uppfattning av denna
Rafaels säregenhet: den sceniska
monumentaliteten som jag helst skulle vilja
kalla den — Wölfflin med stor klarhet och
koncentration, Wanscher med en
utomordentlig detaljgrundlighet. I sin äldre
bok »Rafael og Michelangelo» lika väl
som i den nyss utkomna
jubileumsboken följer Wanscher de stora
kompositionernas linjespel, konstruerar
cirklar, inom vilka de centrala figurerna
röra sig och mot vilka de periferiska
luta sig, drar ut linjer och konstaterar
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
