Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En brevväxling med Carl Snoilsky. Av Hélène Welinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En brevväxling med Carl Snoilsky
Med en vänlig hälsning till Eder
make, Er förtrogne även på det litterära
området, och i hopp att även framdeles
erhålla del av Edra översättningar,....
beder jag, min Fru, att få med den
största högaktning teckna mig
Eder förbundne
C. Snoilsky.
Och så följde ett samarbete — om jag
får kalla det så — mellan den store
diktaren och en okänd ung fru på det skånska
bondlandet. Översättningarna vandrade
fram och tillbaka mellan Dresden och mitt
landtliga hemvist, gillades och ogillades,
försågos med randanmärkningar och
rättelser med hans fina, vackra piktur; han
valde mellan olika läsarter — de flesta
stroferna voro försedda med varianter —
och allt detta med en aldrig sinande
älskvärdhet. Säkerheten i hans omdöme var
slående, jag häpnade stundom över, hur
han med en liten förändring, med ett väl
valt ord kunde lösa en svårighet, som
synts mig nästan oövervinnelig. Inte
underligt förresten! han var ju Carl Snoilsky,
och hans poetiska snille röjde sig även
när det gällde ett språk, som inte var
hans modersmål.
Ett brev från den 29 december 1883
innehåller följande vänliga rader: »Under
det nya årets lopp hoppas jag få höra från
den hand, vars litterära övningar det varit
mig ett nöje att få följa. Ännu bättre
vore, om herrskapet möjligen huva
resplaner för något besök till Fru Welinders
hembygd och vägen lades över Dresden,
då ett hjärtligt välkommen skulle möta
Eder i mitt hem, där det vore både min
hustru och mig särdeles angenämt att göra
Eder personliga bekantskap.»
Då jag i mitt nästa brev nämnde, att
jag verkligen tänkte tillbringa en del av
sommaren i Schweiz och att min man
ämnade avhämta mig därstädes, förnyades
inbjudan i ett brev av den 8 maj.
Naturligtvis verkade den oemotståndligt, och i
slutet på oktober voro vi på väg till
Dresden.
Hur lätt händer det ej, när man gjort
sig en idealbild av någon — på grund
av hans skrifter, av hans offentliga
framträdande eller av det omdöme man hört
av andra — att man vid ett personligt
sammanträffande känner sig djupt besviken.
Det var ej utan att jag gick med en
hemlig farhåga för en dylik missräkning. Men
den uteblev helt och hållet. Alla, som
kommit Carl Snoilsky nära, veta, att han
var en ädling i ordets fulla bemärkelse,
en ädling både i yttre och inre avseende.
Detta intryck fick jag från första stunden,
och det försvagades ingalunda under de
fyra dagar vi tillbragte i Dresden. Hela
det förtjusande hemmet vid Reichsstrasse
utstrålade skönhet och harmoni.
Överensstämde mitt intryck av skaldens
personlighet med den idealbild, som hägrat för mig,
blev däremot mitt intryck av hans maka
ett annat än jag hade väntat. På grund
av den roman, som föregått deras
äktenskap, hade jag tänkt mig henne som ett
slags Loreley, besläktad med de sirener,
som Odysseus mötte på sin villsamma färd
och vars lockelser han endast kunde
motstå genom att låta fastsurra sig vid skeppets
mast. I stället fann jag ett mönster av
en svensk maka, mor och husmor, som
tycktes vara i besittning av alla borgerliga
dygder. Hon var — så syntes det mig —
ingen strålande skönhet, dock såg hon bra
ut och framför allt intelligent och själfull.
Ett älskvärdare värdskap än det, som
utövades av dem båda, låter knappt tänka
sig. Två vackra barn, den femårige Carl
— jämnårig med vår Erik, som medföljt
oss på resan — och den lilla Elisabeth,
som tultade omkring, en näpen tvååring,
fullbordade bilden av ett lyckligt hem.
Det är ej min avsikt att utförligt skildra
våra fyra sammanträffanden. Endast några
hågkomster från en oförgätlig kväll vi
tillbragte i det Snoilsky’ska hemmet må här
finna plats. Medan grevinnan underhöll
sig på det älskvärdaste med min man i
förmaket, sutto greven och jag i hans
arbetsrum och granskade mina sista
översättningar. Det var isynnerhet den första
avdelningen av hans dikt om Savonarola
som sysselsatte oss. Rätt som det var
utbrast han: »Förresten hör Savonarola» —
han menade nu originalet — »till de
dikter, som jag är minst nöjd med.
Överhuvud har jag kommit till insikten att
mina längsta skaldestycken äro de minst
lyckade. Ju kortare däremot, desto bättre.
Hvad särskilt denna dikt beträffar, är jag
ledsen över, att jag ej förmått tillräckligt
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
