Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En brevväxling med Carl Snoilsky. Av Hélène Welinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En brevväxling med Carl Snoilsky
Att besöket i Dresden hade till följd
ett mera personligt förhållande mellan
skalden och hans översättarinna, därom
vittna de följande skrivelserna, av vilka
jag återger ett urval. I ett brev från den
28 dec. 1884, där han börjar med några
hjärtliga nyårsönskningar, fortsätter han:
Vår jul har varit god och lycklig,
Gudskelov, de små barnens jubel har
givit den rätta prägeln av ljus och frid.
Flera av våra svenska vänner kommo
ihåg oss med boksändningar. Isynnerhet
hade min vän och förläggare Dr
Seligmann på det mest frikostiga sätt sörjt
för vår lektyr under helgen genom att
skicka exemplar icke blott av sina egna
nya förlagsartiklar utan även av åtskilligt
annat litterärt nytt av värde, som jag
eljest torde hava förbisett.
Hvad tycker Fru Welinder om de
fyra berömda norska författarnas nya
alster? Jag tror Lie tar priset i år,
därefter Ibsen, så Björnson och sist
Kielland. Lie är en urfrisk diktarenatur,
så sann, så osminkat hjärtlig och fullt sä
skarp observatör som de andra. Det är
glädjande att få njuta av sådan realism
midt uppe i den övriga
förtvivlanslitteraturen med sin tröstlösa livsåskådning.
Ja, Strindberg gick alltså fri, och
väl var det — kanske mera väl för det
allmänna än för honom själv, ty sedan
han ej blev »martyr för sin tro» eller
rättare sagt otro, börjar en alltmera
mäktig reaktion göra sig gällande emot
hans skrivsätt på senare tider. Är han
förnuftig, ger han allmänheten icke något
mera i »Giftas»-stil, ty även hos hans
anhängare och hos dem, som för
principens skull kämpat att befria honom
från tukthuset, finns en tålamodets gräns,
som han är hart nära att överskrida.
Han måste härnäst giva något utmärkt,
eljest är hans stjärna för alltid sjunken.
Hälften av svenska folket torde redan
ha uppgivit honom. Jag vill i det längsta
hoppas på förbättring, men fruktar jag
kommer på skam. Går Strindberg
förlorad för svenska litteraturen är det
emellertid en verklig olycka, ty sedan
Almqvist har ingen skriftställare av så
medfödd och obestridlig ursprunglighet
hos oss uppträdt.
Innan jag slutar, återstår för mig att
uttala min tacksamhet för de vänliga
ord, varmed Fru Welinder talar om sitt
besök här i vårt hem. Att det för
mig och min hustru var ett stort nöje
att göra Herrskapets personliga
bekantskap, det vet jag, att hon redan i sitt
brev givit uttryck åt, Nu är det jag,
som framför hennes hjärtliga hälsningar
till Herrskapet och tillägger mina egna
till Herr Welinder.
Min gosse ber mig att ej glömma
frän honom gratulera hans lille vän Erik
till det nya året.
Med vänskap och tillgivenhet
Carl Snoilsky.
Dresden, 18 april 1885.
Goda Fru Welinder,
Nog är det en skam att först nu
besvara Edra båda senaste vänliga brev,
men låt mig hoppas, att Ni har tålamod
med min tröghet i brevskrivning; själv
har jag visserligen svårt att urskulda
den. Min enda ursäkt är, att jag
beständigt är dum nog att åtaga mig att
lämna dikter än till den ena, än till den
andra publikationen, och när jag har
detta huvudbry är jag omöjliggjord för
ali annan sysselsättning. Poetisera på
beställning borde man aldrig göra. Jag
lovar mig själv för var gång »qu’on ne
m’y prendra pius» — men hur det är,
sker det ändå. Det är ej så lätt ibland
att säga nej. leke mindre än tre sådana
åtaganden har jag de sista veckorna
haft på halsen. Det svåraste av de tre
återstår ännu.
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
