Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ricarda Huch. En modern romantiker. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ricarda Huck
självtukt kunde hennes subjektiva,
musikaliska läggning nå detta mål. Det ligger
därför något gripande i jämförelsen mellan
Ricarda Huchs tidigare och senare alster.
Den kraft och den vilja, som spåras bakom
en sådan utveckling, måste uppväcka
beundran, om man än på samma gång
känner sig frestad att beklaga den
nödvändighet, som tvingat författarinnans yppiga
fantasi inom bestämt utstakade gränser. Men
minns man då bråddjupet bakom »Von den
Königen und der Krone», så har man
endast gillande för Ricarda Huchs nya
konstlinje.
Det var den politiska historien som
återlöste hennes diktning. Bortsett från
ett par mindre betydande saker, t. ex.
novellerna »Der Hahn von Quakenbrück»
och kriminalromanen »Der Fall Deruga»,
en hel del lyriska dikter och några
filosofiska uppsatser, har Ricarda Huch allt
sedan år 1905 endast författat historiska
romaner och historiska essayer.
Först gjorde hon Italiens frihetskamp till
föremål för sina studier, och som dessas
resultat utkommo tre av hennes mest framstående
verk: »Die Geschichten von Garibaldi» i
två delar (1907), »Das Risorgimento»
(1908) och »Das Leben des Grafen
Fede-rigo Confalonieri» (1910).
Garibaldi-roma-nerna, »Die Verteidigung Roms» och
»Der Kampf um Rom», vilka ännu icke
åtföljts av en utlovad tredje del, representera
i många hänseenden hennes diktkonsts
övergång från romantik till realism. I en
fin specialstudie1 påvisar professor Walzel
bl. a. skillnaden mellan Ricarda Huchs och
Selma Lagerlöfs berättareart, hur den förra
lägger största möjliga avstånd mellan sig
själv och sitt objekt, ja till det ändamålet
icke sällan väljer en »mellanhand», medan
den berömda svenska författarinnan har en
böjelse att »bedjande och besvärjande vända
sig till sin publik». Ricarda Huch har
emellertid en gång direkt vädjat till sin
boks blivande läsare, nämligen i den vackra
inledningen till »Die Verteidigung Roms».
Denna inledning är en retorisk hymn och
givetvis en kvarleva från den tid, då den
musikaliska stämningen fick dominera i
författarinnans böcker. Själva berättelsen
är hållen rent saklig, och hjälten är Ri-
1 Oskar Walzel: Ricarda Huch. Ein Wort über
Kunst des Erzählens. Leipzig 1916. S. 78.
carda Huchs första verkligen plastiskt
utarbetade gestalt. Men han är samtidigt
en övervinnare av ödet, personifikationen
av författarinnans subjektivaste längtan, en
förklarad och stegrad Michael Unger i
historisk ram. Ali sin livsglädje, sin
oinskränkta, lidelsefulla kärlek till var och
en av livets många faser har Ricarda Huch
meddelat åt sin Garibaldi. Det enklast
mänskliga och det sagolikt oerhörda,
historiska fakta lika väl som folkmunnens
myt, allt har användts för att tända och
underhålla livets lågande vilja hos en enda
person. Garibaldi är det finaste exemplaret
av Ricarda Huchs instinktmänniskor, och
just det att han aldrig reflekterar, endast
lever i och med en idé, gör honom så
tjusande och övertygande, låter den geniets
tragedi, som utspelas i denna roman, verka
så i djupaste mening sann.
Genom Garibaldiböckerna hade den
Huchska konsten på en gång erövrat
verkligheten åt sig. Den har numera lämnat
bakom sig det musikaliskt-allmänna
draget med endast rytmisk eller lyrisk enhet
och vänder sig mot objektiv helhet genom
realistisk individualisering. I
författarinnans utveckling påträffar man här det
moment, då ursprungligt och eftersträvat
kommit i jämvikt och med förenade krafter
kunnat skapa ett enhetligt konstverk: »Das
Leben des Grafen Federigo Confalonieri»,
vilken bok måste anses vara höjdpunkten
i Ricarda Huchs författarskap.
Förstudierna till denna historiska roman äro
sammanfattade i essaysamlingen »Das
Risorgimento», ett antal karakteristiker och
levnadsbeskrivningar från den italienska
frihetsrörelsens början.
Samma personer, samma händelser
återfinnas i »Confalonieri». Man har kallat
den boken roman; i själva verket är den
en tidsmålning samt en
vetenskapligt-konstnärlig minnesvård över en ädel
personlighet. Inom en strängt historisk ram,
sammanfogad av den milanesiske
frihetspolitikerns levnad, får läsaren lära känna
en rik och gripande själshistoria.
Själva handlingen saknar mångfald och
omväxling; så mycket allsidigare och
djupare är den psykologiska teckningen. Hur
den italienske aristokraten från att vara
en halvt sorglös, halvt svärmisk ung man
förvandlas till en allvarlig politiker, som
utan skuld och likväl skyldig försmäktar
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
