Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ricarda Huch. En modern romantiker. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beatrice Za de
på Spielbergs fästning, hur han där
småningom avlägger allt yttre, ali egen vilja,
allt gycklande framtidshopp, med sublimt
lugn underkastar sig den grymma
nödvändigheten och därunder just förvärvar sig
frihet, inre frihet, vilken aldrig kan
berövas honom, allt detta upprullas för läsaren
på ett sätt som i varje avseende — man
må tänka på komposition, språk, stil eller
grundtendenser — överträffar allt vad
författarinnans konst förut haft att ge.
Ämnets slutsumma är densamma som i »Vita
somnium breve». Men under det att
Michael Unger nådde fram till den genom
yttre händelsers upp och ned, adderade
Confalonieri sig till den avskild från
världens brus. Och hur olika är icke
framställningen av samma sak gjord i dessa två
romaner! I »Confalonieri» har
författarinnan fördjupat sig i sitt objekt med
fullkomlig glömska av sitt eget jag. Man
märker nästan i varje sats hur hon håller
sitt temperament i tyglarna, med orubblig
övertygelse om nödvändigheten hindrar sin
själs lyriska ström att flöda över. Och
likväl har hon förblivit trogen sin
konstnärliga originalitet. Även om titelbladen
bortrivits från de bägge böckerna, skulle
ingen kunna tvivla på att »Vita somnium
breve» och »Confalonieri» ha samma auktor.
Genom ali objektivitet, ali realism förråder
även sistnämnda verk sitt ursprung, sin
härstamning från romantiken. Midt i den
plastiska teckningen hör man en
rytmisk melodi sakta vibrera, förnimmer
tydligt den ande, vars hem icke finns
på jorden. Denna ande är intet annat än
det vi vant oss vid att betrakta som det
»romantiska» draget hos författarinnan;
men nu är det en i realismens skärseld
luttrad och renad romantik som möter oss.
Så är boken om greve Confalonieri ett
bevis på sanningen av professor Walzels
yttrande, att Ricarda Huchs diktning är en
högre evolution av den historiskaromantiken.
Redan tre år efter »Confalonieri»
hade Ricarda Huch fullbordat sitt
omfångsrikaste verk: framställningen av det
trettioåriga kriget, kallad »Der grosse Krieg
in Deutschland» (1913). Boken har
nyligen utgivits på svenska1 och tycks vara
1 Ricarda Huch: Från forna ofredsdagar.
Historisk berättelse från trettioåriga krigets tid. Del
I—IV. Översatt av Hugo Hultenberg. Uppsala,
Lindblads förlag, 1915 —17.
det första bland författarinnans arbeten som
hittills i högre grad ådragit sig den svenska
publikens intresse, om den än i början
mötte kanske mera förvåning än erkännande.
Recensenterna både i Sverige och
Tyskland ha varit i förlägenhet om den riktiga
kollektivbeteckningen för det märkliga
verket. En historisk roman eller »berättelse»
i egentlig mening är det icke. Där finns
ingen huvudperson, ingen under eller
jämsides med de historiska händelserna löpande
och dessa för läsaren sammanknytande
handlingens tråd, ingen diktad person, vars
enskilda öden koncentrera uppmärksamheten. En
hel kulturvärld, det dåvarande Europas
samtliga stater, är »hjälten» i Ricarda Huchs
bok. Staternas förhållande till varandra och
de därur resulterande händelserna utgöra
»handlingen». Denne månghövdade hjälte
representeras av en hart när oöverskådlig
skara mer eller mindre betydande personer,
och handlingen är syntetiskt bildad av en
oräknelig mängd större eller smärre
enskildheter. Det hela är en jättelik
mosaiktavla, sammansatt av olika stora och olika
formade stenar. Vart och ett av de otaliga
kapitlen är en av dessa stenar, men på
samma gång också ett självständigt
konstverk, ibland endast skisserat, ibland
utarbetat i minsta detalj. Man måste ha
läst ganska många av dessa »kapitel»,
innan det verkliga sammanhanget, djupt och
imponerande som det är, blir en fullt klart.
Men om sålunda allt detta egentligen
icke har romanens form, så vore det å
andra sidan oriktigt att räkna det till den
historiska facklitteraturen. leke endast
intuition och kunskaper ha producerat
Ricarda Huchs framställning av det tidevarv
vi vant oss vid att beteckna med uttrycket
»trettioåriga kriget», utan verkligt
diktaresnille, äkta ingivelse har varit den bärande
kraften. Särskilt lyser inspirationen igenom
de rent kulturhistoriska bilderna, vilkas
skönhet framhållits bl. a. av flera svenska
recensenter.
Den utomordentliga objektivitet, varmed
varje scen, även de i fullaste mening
»diktade», är hållen, härjämte verkets storartade
totalitet givit anledning till att man
åtminstone i Tyskland med förkärlek kallat
det ett epos. Den mest markanta
egendomligheten i Ricarda Huchs stil, hennes
sätt att betrakta alla livets faser med
samma blick, att icke ägna större uppmärk-
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
