Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ricarda Huch. En modern romantiker. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beatrice Za de
Hellre dö för egen hand än ge vika ens
för det som synes oundvikligt. Endast
inre omvandling, förståndets eller känslans
evolution kan förmå henne att förklara sig
besegrad eller vända om. Hennes dikter
äro rika på tankar och få lätt något
reflekterande över sig; men där bakom står
alltid en frisk känsla, vilken åtminstone i
kärleksdikterna finner en eldig, ursprunglig
ton. Formen är flytande, klar och
avrundad, språket träffande och välljudande.
I Ricarda Huchs omfångsrikaste
diktsamling, »Gedichte» (1894), finnas en hel
del längre eller kortare poem med episkt
inslag. Många ha symbolisk betydelse,
andra behandla historiska motiv eller
berätta någon episod. Böjelsen för reflexion
är genomgående hos dem alla. De många
»kärleksrimmen» likna varandra till
innehåll och form, och hela den sist utgivna
samlingen, »Neue Gedichte» (1907)1, är
en enda kärleksdikt, sammansatt av smärre
strofer, vilka alla ha detsamma att förtälja.
I dem återspeglas författarinnans känsla
både starkast och ursprungligast. T. ex.
Schwill an, mein Ström, schwill tiber deine Weide,
Umschlinge Haupt und Stamm zu dir hinab.
Dass sich kein Blått aus deiner Flut mehr scheide,
Taucht sie die Zweige schluchzend in dein Grab.
Dass dich doch dürstete, wie sie verschmachtet!
Verzehre sie, wie sie dich trinken will!
In dich gebogen, ganz von dir umnachtet,
Von dir verschlungen wird die Seele still.’
Men redan det ständiga upprepandet
av varandra i så hög grad liknande dikter
tyder på att de icke representera det
elementära utbrottet av en känsla, som är
odelbar och så att säga endast kan fattas
med ett enda grepp, visar väl snarast
denna lyriska begåvnings medvetna försök att
ta fast och forma något som ständigt
viker undan eller upplöser sig till ett fantom.
Och så till vida kan man nog påstå, att
Ricarda Huchs lyrik saknar verklig
ursprunglighet, att hennes episka och
reflekterande dikter vad själva konstarten
beträffar stå högre än de lyriska. Ricarda
Huch dokumenterar sig även när det
gäller bunden form som romantiker.
1 Ny upplaga år 1913 under titeln
Liebes-gedichte.
2 Liebesgedichte, s. 31.
Det är omöjligt att på några få sidor
ge en uttömmande framställning av en så
mångskiftande, så produktiv litterär
personlighet som Ricarda Huch. Man kan
endast påpeka, allra högst ge en resumé
av de intryck man själv mottagit. Den
verkliga skildringen av denna inom nutidens
litteratur helt visst enastående utveckling
ge författarinnans egna verk, vilka fullt
och helt återspegla hennes jag. Endast
de kunna berätta den märkvärdiga historien
om hennes upplevelser, d. v. s. de här
vid lag betydelsefulla: de inre.
Om de yttre händelserna i Ricarda Huchs
levnad är icke mycket att förtälja. En
utförlig biografi över henne existerar icke,
och det hon själv antydt i t. ex. »Ludolf
Ursleu» och »Vita somnium breve» bär
diktens skimrande, men gentemot
verklighetens anstorm föga hållbara klädnad. I
vardagslivet hör författarinnan icke till de
meddelsamma, om än hennes personliga
älskvärdhet tjusar dem, som komma inom
hennes krets.
Ricarda Huch är utgången ur en
ansedd och konstnärligt begåvad
köpmansfamilj i Braunschweig, där hon föddes
år 1864. Rustad med god skolbildning
och resultatet av energiska självstudier,
kom hon vid 23 års ålder till Zürich.
Ett år därefter var hon student och fyra
år senare filosofie doktor. Förändrade
ekonomiska förhållanden inom familjen
tvungo henne emellertid snart att själv
förtjäna sitt bröd, och efter sin promotion
fick hon först anställning vid
stadsbiblioteket i Zürich, sedan som lärarinna i
Bremen. Genom sitt giftermål med en
italiensk läkare år r899 blev hon bosatt i
Triest. Äktenskapet upplöstes emellertid
år 1906, och Ricarda Huch gifte om sig
följande år med en kusin, advokaten
Richard Huch i Braunschweig. Numera är
hon emellertid skild även från honom och
bor med sin dotter i München. Under
krigsåren tog hon i likhet med många
andra konstnärer och skriftställare sin
tillflykt till Schweiz. Freden har visserligen
återfört henne till Munchen; men ryktet
förmäler, att hon redan snör sin ränsel för
en längre vistelse i Italien, sin mogna
ungdoms, sina drömmars och sin längtans land.
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
