Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholms musikliv. Vårsäsongen 1920. En krönika med randglosor. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
William S ey mer
Karin Rydqvist-Alfheim som
O c t av i an i Rosenkavaljeren.
roller som i gästens högintelligenta
tolkning gåvo något nytt, något individuellt
betonat.
Repriser ha givits av Méhuls »Joseph
i Egypten» med herr Stockman som en
utmärkt framställare i titelrollen, av
»Jo-lantha» med fru Rydqvist-Alfheim som en
äkta sagoprinsessa samt av
Peterson-Ber-gers för varje gång mer och mer vinnande
»Domedagsprofeterna». Några nya
rollbesättningar av vikt äro icke att annotera.
Operans ordinarie symfonikonserter voro
denna säsong föga intresseväckande,
möjligen med undantag för den fjärde, som
förmedlade bekantskapen med fransmannen
Vincent D’Indy’s »Wallensteintrilogie» ett
aktningsvärdt, mycket kunnigt verk, starkt
besläktat med tysk musik före sekelskiftet,
men utan någon som helst personlig stämpel.
D’Indy har skrivit betydligt värdefullare
symfonier. Som symfonidirigent fick man
denna gång se Adolf Wiklund, vilken med
heder skilde sig från sin uppgift.
Tyngdpunkten i Operans symfoniska
verksamhet denna säsong bildade alltså icke
ensamt de ordinarie utan jämväl de extra
konserterna, med vilka här åsyftas dels
Hugo Altvéns egen kompositionsafton i
början av säsongen, dels de tvenne
konserter Operan välvilligt föranstaltade för
Föreningen Svenska Tonsättare i medio av
maj.
Största intresset vid Alfvén-konserten
knöt sig naturligtvis till uppförandet av
komponistens nya symfoni n:o 4 »I
havsbandet» — ett verk motsett med spänning
i musikkretsar. Rent symfoniskt sett torde
detta opus icke kunna mäta sig med tredje
symfonien, som är fastare i byggnaden och
mer personlig i motivvalet. I den fjärde
symfonien kan man säga att den
symfoniska strukturen i viss mån underordnar
sig det poetiska idéinnehållet, de fyra till
ett helt sammanknutna satserna kontrastera
icke nämnvärdt, och motiven bära ställvis
en stark eklektisk prägel (särskilt Tristans
ande gör sig påmind). Och dock — denna
symfoni, eller symfoniska dikt, är en ärlig
musikers verk och gör med alla sina
svagheter ett godt intryck. I utarbetandet av
givna temata spårar man den kunnige
komponisten, i de poetiskt betonade,
naturmålande och känslobetonade momenten åter
märker man den andra sidan hos Alfvén
— den verklige naturlyrikern —, och i
instrumentalt hänseende bländas man av
de bestickande klangfärger, han vet
framtrolla på orkesterpaletten, med särskild
förkärlek utnyttjande de specifika
klanginstrumenten celesta, harpa och piano. Men
hans orkestreringsvirtuositet är icke ett mål
utan ett medel. För att ytterligare förtäta
den romantiska stämningen inför han en
mans- och en kvinnoröst (bägge dolda) som
rent orkestrala element, något som även
Carl Nielsen förut praktiserat i sin Sinfonia
espansiva. Genom dessa röster — i första
satsen mansrösten, i andra (Scherzot)
kvinnorösten, i tredje bägge förenade i en
extatiskt lyckojublande duett — ernår
komponisten det erotisktrealistiska inslaget; de
erotiska skildringarna äro oftast av ett
vågat slag — här överträffar Alfvén vad
exempelvis Schönberg i den vägen
åstadkommit i Verklärte Nacht. »I Havsbandet»
bildar en musikalisk skärgårdsroman, en
skildring av två unga hjärtans saga och
deras kärleks fullkomning med
orkesterepilogen som en vemodig meditation över
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
