Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholms musikliv. Vårsäsongen 1920. En krönika med randglosor. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
William S ey mer
Carl Fredrik Lundqvist.
slutsamt utan att se till höger eller vänster
går sin väg framåt. Hans altviolinsonat
visade sig vara ett starkt stycke musik,
tematiskt pregnant och logiskt utvecklat
med originellt harmoniskt underlag. Att
han också kan skapa värdefulla sånger
bevisade bäst den friska, nordiskt klingande
»Välkommen åter kära sol». Arne Eggen
representerades med en formellt stark,
delvis Brahmsbefryndad violinsonat a-moll samt
några mindre personliga om än osökt
melodiska sånger. — En ung, i Sverige
bosatt U. S. A. komponist, Ivan Langstroth,
presenterade genom Wilhelmikvartetten och
Signe Schillander en del egna
instrumentala och vokala skapelser. Någon speciell
fysionomi står svårligen att upptäcka i hans
musik, den har en avgjord kosmopolitisk
prägel, med anslutning än till tyska, än till
franska förebilder. — Starkast verkade ett
terna med variationer för violin och piano,
medan däremot hans stråkkvartett endast
gjorde intryck av elevarbete. Några
habilt gjorda och poetiskt tänkta sånger fingo
i Signe Schillander en ypperlig tolk.
Av pianisterna fäste man sig vid en
engelska, Gertrude Peppercorn, vars spel
i varje hänseende var en ladylike presta
tion, — klart, kyligt förnämt och distinkt.
Hon hade även förmågan att ställa upp ett
intressant program med bl. a. namnen
Debussy, Scott och Albeniz. — Wilhelm Back-
haus hörde till de framstående virtuoserna,
för vilka intet tekniskt är för svårt, den
70-årige Xaver Scbarwenka åter är den
förfinade klaverpoeten, som gärna dväljes
i gammaltidernas stämningssfär, utan att
därför behöva förfalla till onödig
sentimentalitet.
Av violinisterna kunna nämnas stora
namn, såsom Huberman och Schmuller,
vilka bägge voro tekniskt drivna tolkare
av ensidigt traditionella program, samt
Tobias Wilhelmi, som tillsammans med Astrid
Berwald gav en s. k. duo-afton och därvid
förmedlade bekantskapen med Berwalds
genialt kvicka duo för altviolin och piano
samt med holländaren Schlegels levande
och temperamentsfulla violinsonat.
På det vokala området ha vi först Leo
Slezak, vars stockholmsbesök i musikaliska
kretsar motsågs med stort intresse. Det
vore oriktigt att tro det den världsberömde
tenorens visit här stod i något
veni-vidi-vici tecken. Man blev besviken i viss
mån; av hjältetenoren blev en lyrisk tenor,
av det höga registret blev det blott
bravurtonerna som klingade bra. Nervositet
och ovana vid klimatet kunna förklara den
stundtals förnimbara undersvävningen i
tonen. Men som lyriker, som poetiker står
sångaren ännu sans comparaison, och hans
Lilly Wallén i.
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
