Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Balladen om öster och väster. Av Rudyard Kipling. Översättning av Folke Villner - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin.
De gåvo varann en prövande blick — där fanns fullödig vikt och halt —
och de svuro sen en blodsbrödraed vid osyrat bröd och salt,
de svuro sen en blodsbrödraed vid eld och glödande kol,
vid Herrens underbara namn och Khyberknivens stål.
Och pojken red blacken, som kvicknat till. På stoet red överstens son,
och två vände om till Fort Bukloh, fast en red bort därifrån,
och när de kommo till fortets vakt, så drogos väl tjugo svärd,
— det fanns inte en, som ej hyste agg till hela Kamals värld.
»Håll er undan härfrån», sade överstens son. »Stick värjan i skidan igen!
I går var han tjuv men är spejare nu, en man av mina män.»
Ja, Östern är ett och Västern ett, och aldrig mötas de två,
förrän Herren vår Gud en gång skickar bud att vi alla till doms ska stå.
Men öster och väster, stam och börd, de finnas ej mera till,
när tvenne män stå mot varann — de må vara varfrån man vill.
FOLKE VILLNER.
Från Stockholms teatrar
Av Carl G. Laurin
f 7 ü/ ÖR ATTlüra. tålamod», hette
det under 1600-talet, »behöver
/ man ej gå in i franciskaner-
—orden, man kan också göra en
resa i Spanien». Stigen var där stenig
och törnbeströdd för en resande och
det i alla avseenden. Under 1900-talet
skulle man kunna säga: för att lära sig
ödmjukhet bör man bli teaterdirektör,
helst på Dramatiska teatern i Stockholm.
Måste man ej tro på Karma eller Nemesis,
då den, som en gång skrev, då han var
teaterkritiker: »Vad vårt teaterliv i
huvudstaden ännu lider av, det är icke brist på
ett godt material att arbeta med, vare sig
det gäller den dramatiska litteraturen eller
de sceniska krafterna, icke heller det
bärande och stödjande intresset från publiken,
utan en konsekvent målmedveten och
insiktsfull ledning», sedan fick under tio år
leda landets första scen. Det är nästan
hemskt att föreställa sig denne teaterchef
nu i maj sittande som ordförande på en
offentlig teaterdiskussion, som han fick
tillfälle att göra, under vilken han fick flere
anledningar att tänka på profeten Esaias
ord: »Han var den allra föraktadaste».
Han hade spelat Sophokles och Shakespere,
Moliére och Ibsen, Gunnar Heiberg,
Strindberg och Oscar Wilde, allt på senaste tiden,
och ändå undrade man, varför aldrig några
ordentliga saker upptogos.
Ja, men Tåget över Bält borde han
ej ha tagit upp, hette det då. Alltså, detta
svenska original borde han inte ha spelat.
Själv måste jag erkänna, att historiska piäser
icke bruka höra till de mest lockande, och
det gjorde ej heller denna, kanske det
minst lyckade av den flitige och lärde
sjömilitären, kommendörkapten Arnold
Mun-thes dramatiska försök. Men hur mycket
man än säger, att om man är någotsånär
hemma i lilla Odhner vet man hur det
kommer att gå, så skall dock icke nekas,
att man, då man ser det låt vara litet för
långa skådespelet, blir slagen av, hur
förkrossande tungt ansvaret måtte ha legat på
konungen, för vilken det ej var lika klart
som för oss, att han och hären skulle
komma med livet över Stora Bält. Hade,
som vissa tro, det svenska riket blivit
danskt med Köpenhamn till huvudstad, om
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
