Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Karl X Gustav hade segrat 1659 lika
grundligt som han gjorde 1658, så att i ordets
egentligaste mening den besegrade skulle
ha segrat över segraren? Därom veta vi
intet. Kanske trodde Corfitz Ulfeldt så,
och mången har framställt den teorien i våra
dagar, men jag är övertygad om, att
danskarna då som nu hade tyckt det hela
vara förenat med alltför stor risk.
Den fagra, temperamentsfulla
markisinnan Ulfeldt, ej att sammanblanda med
hennes fromma moder Leonore Kristine,
spelades av fru Signe Kolthoff och var
genom sin varmblodighet —• hon blev en
av Karl Gustav Wrangels vackraste segrar,
om man får tro kommendörkapten Munthe
— en särdeles välbehövlig kompensation
för den mer än fotstjocka isen. Men det
konstnärligt värdefullaste var att se, vilken
god och trovärdig typ den förnämlige
karaktärsskådespelaren Ivar Nilsson utformade av
den häftige och hastige konungen. Det
låg något både lustigt och vördnadsbjudande
och först och främst något genialt över
gestalten. Ungefär så där såg han ut, denne
korpulente, några och trettioårige, djärve
och högtbildade man, som genom
tapperhet, snille och lyckliga vapen gjort Sverige
en större tjänst än någon annan människa
före eller efter honom.
Ett par veckor efter det jag sett Gunnar
Heibergs Paradsängen på Dramatiska
teatern och hört den sedvanliga skall- och
knarrkören hälsa den i tal och skrift, läste
jag i tidningen om en föreställning på
Nationalteatret i Kristiania av en annan pjäs,
med vilken man icke var nöjd. Efter
ridåfallet hade några av publiken ropat: Op
med Paradesengen! och det är att förmoda,
att man vid utgången hörde en del av den
mest teaterintresserade ungdomen bittert
mumla mellan tänderna: Ack om vi hade
en Tor Hedberg! Einar Skavlan klagade
en gång över att Nationalteatern i
Kristiania ej ville spela Paradesengen och tillade:
»Det blev officielt indrömmet at
kunstneriske hensyn ikke var grunden». — Nej
det bör det sannerligen ej lia varit, ty
stycket är, om också handlingen verkar
litet stillastående och något tunn, alldeles
ofantligt roande för sådana, som uppskatta
det beska och skarpa inom litteraturen.
För litterära, något bohemartade personer
bör Paradesengen smaka som en stor ango-
sturabitter en dag, då man efter en
grundlig fest med mycket punsch och smicker
har litet kvalmiga dagen-efter-känslor.
Naturligtvis har författaren icke ett
ögonblick tänkt på familjen Björnson! Medden
skandalhunger och den smutsiga fantasi,
som utmärker det s. k. pæne Selskab eller
borgerskapet, i motsats till de fria och
skapande andarna, för vilka inträngandet i
och sysslandet med andras erotik är en
otänkbarhet, började man att i Paradesengen
söka likheter mellan Alfsons död och
Björnsons död samt mellan bägges
efterkommande.
Men allvarligt talat, är det ej ganska
naturligt, att om också alla kritici och
litteraturhistorie! förklara, att det gör ingenting
om hundra år, om en stor författare
skildrar något till hälften sant och till hälften
osant hos några mycket kända människor
och beskyller dem för något packaktigt
eller för någon modern last eller tillskriver
dem ett eller annat brott, så blir man i
alla fall själv, inbillar jag mig, ganska
förgrymmad, då man blir utsatt för det och
får mottaga försäkringar om, att »förståndigt
folk» naturligtvis inte tror ett ord. Man
tror helt enkelt att det ej finnes så värst
många av den förståndiga sorten och litet
för många av den andra. Är det icke ett
martyrium redan detta att vara en mycket stor
mans son, att, fast man är en alldeles
vanlig människa, hela tiden veta, att
allmänheten liksom fordrar, att man skall vara
begåvad. Allra värst blir det, om man har
en begåvning i samma riktning som fadern.
J. F. Millets son var också målare, och
varje tavla han målade blev en oäkta Millet.
Det blir dessutom en kinkig fråga, huruvida
en nyckelroman eller nyckelpjäs skall fram för
offentligheten, och i detta fall frågar man:
Skall en stor mans mer eller mindre
begåvade och högfärdiga efterkommande få
sitt privatliv smutsat och kalfatrat? Detta
skulle man tro endast kunde påyrkas då
det gäller verkliga kungar och deras
familjer, ej en Konge i Aandens Rige.
Paradsängen, eller kanske rättare Lit de
parade, skildrar scenerna i rummet utanför
den store mannens sjukläger före och efter
hans död. Man ser honom ej, men hör
blott, som i Tartuffes tre första akter och i
Strindbergs Gustav Vasas första akt, talas
om den store och får vara med om, hur
hans familj lik en kostelig dryck avnjuter
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
