Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
med huvudet, som om hon varit till hälften
halshuggen, men i verkligheten slapp hon
med förvisning till Celle, 40 kilometer
nordost om Hannover.
Om också the americanisation of the
world förefaller mig som ett av de
ruskigaste framtidsperspektiven, kan jag ej neka
till att James H. Montgomerys lustspel Rena
rama sanningen roade mig kapitalt och
ofantligt mycket mera än ett för ett par år sen
också på Vasateatern givet stycke Kontanter
av samme författare. Är det möjligt att utan
att störta sig i oöverskådliga äventyrligheter
tala rena rama sanningen i vår tid? Att
det i Ryssland både varit och är riskabelt
att säga vad man tror vara sanning, ha
många fått grundligen erfara. Här i pjäsen
är det dock ej fråga om yttrandefriheten,
med vilken ej ininst i Amerika lär vara
både så och si. Frågan är: Kan en hygglig
ung man, som icke haft något annat att
förebrå sig, än att han fore förlovningen
med en familjeflicka kysst en kvinnlig
cirkustandatlet, på vilken han satte ett stort
värde, tala sanning i tjugufyra timmar?
Det visar sig lyckligtvis vara möjligt
att inte ljuga i tjugufyra timmar, om det
också knappast hade gått en minut längre.
Vi känna alla till dessa ständiga konflikter
mellan feghet och ärlighet, mellan
kärlekskravet och sanningskravet, som det heter
om man vill vara älskvärd. Och saken
är rätt invecklad. Så länge man
betraktar sanningen som en dygd — jag vet
ej under vilket årtusende det var man
började — har man i alla fall haft klart
för sig, att sanningen då och då behöver
modifieras. I skolan fick man lära sig,
att i krig kunde man ljuga för att lura
fienden, och det vore, då man tänker på
världspressen under världskriget, kanske
orättvist att i våra dagar tala om »lögnens
förfall». Då en svensk tidningsman under
kriget besökte ryske utrikesministern
Saso-nov, höjde den ryske statsmannen högra
handen högtidligt mot taket och sade: »I
detta hus — ryska utrikesministeriet — har
aldrig talats annat än sanning!» Bismarck
ljög däremot då och då och yttrade med
en blandning av klander och beundran om
gamle kejsar Wilhelm I: »Han är så
olycklig, då han måste tala osanning, och
rodnar över hela ansiktet.»
Nu torde någon logiker framhålla, att
Fot. F. Floditi-
Gösta Ekman som Kristian
VII i Struensee.
om det i privatlivet — staten har ju sin
speciella sorts moral — är orätt att ljuga,
så kan det väl i alla fall ej vara ens plikt
att säga allt som man tänker. I stycket
hade unge Bob — herr Olav Riego
—-den ej minst för en prokurist i en
fond-mäklarfirma hårda plikten, enligt vadet, att
han utan horn eller tänder måste svara på
frågor sanningsenligt, och det kan vara
kvistigt nog att ärligt besvara frågan om
Nya bankens aktier äro bra. Ja, det kan
vara kinkigt nog, t. o. m. för en
socialistisk finansiell etiker, som av
anständighetsskäl måste kalla aktier för andelar, att
i dylikt fall hålla sig strikte till sanningen.
För en generalbikt på det erotiska
området skulle väl de allra flesta av oss bäva.
Bob — hjälten-prokuristen — kunde dock,
då fästmön till honom ställde den ej sällan
i dylika förhållanden förekommande
frågan: »Älskar du mig riktigt?» med godt
samvete och hög och klar röst svara ja.
Men då hon sedan gick in på den
erotiska forntiden, såg han bävande
cirkus-tandatlet-artistens välformade kropp komma
dinglande på ståltrådslinan i taket.
Det var en friskhet över spelet, som
särskilt hos herr Riego verkade trevligt
amerikansk. Och på behagligt och lustigt
sätt skötte Tollie Zellman den
karakteristiska utpresserskans roll — en sida av
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
