Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin.
det feminina, så vanlig i England och ännu
vanligare i Amerika, ett anglosaclisiskt
nationaldrag i vilket jag icke är så förtjust.
Både för översättningen och regien har
man att tacka Knut Nyblom, som länge
varit scenledare å denna teater och som
oftast lyckas få styckena att verka lika
lustiga, naturliga och livfulla som den
sympatiske femtioåringen själv.
Italienaren Dario Niccodemi har — på
franska -— skrivit Aigretten, som på
Intima teatern fick, främst tack vare fru
Bosse, en rätt stor framgång. Miljön och
uppslaget äro äkta franska. En ung man,
bortskämd av sin mamma, som endast en
fransman kan bli det, lever ett liv i — det
vore kanske synd att kalla det overksam
lyx, ty fäktlektioner, ridter, visiter, sport
och kärleksäventyr fordra en större aktivitet
och en snabbare takt än vad en svensk
arbetande ung man, han må vara av vilken
klass som helst, är van vid. Detta liv är
emellertid endast möjligt genom att hans
älskarinna, maka till en finansman, lånar
unge herrns moder betydande belopp, och
den dramatiska konflikten uppstår, då den
hittills om detta ovetande älskaren i en
stark scen får av äkta mannen höra, att
han är betald och underhållen av sin
älskarinna. Modern, spelad av fru Ellen
Appelberg, kämpar med det äktlatinska
lejoninnedraget för sin unge, och med
samma stolta mod och samma frånvaro av
etiska principer som nyssnämnda
rovdjursmamma. Hennes avkomma skall ha ej
bara nog mat, den måste äta de största
och fetaste bitarna. Vad panachen — äran
— var för Cyrano, det blir aigretten för
grevinnan Saint Servan, lyxen, som ger
livet värde, icke den heder man har utan
de hedersbetygelser man om också
orättvist får. Fru Appelberg var som
grevinnan särskilt i uppgörelsescenen med sonen
imponerande, nästan skrämmande i sin låt
vara brottsliga offerkänsla, tragisk, då hon
från den, för vilken hon lidit och syndat,
ej kunde få ens det minsta förlåtande och
ursäktande ord.
Fru Bosse, som bättre än någon i hela
Skandinavien får fram hela det latinska,
intensiteten med någon sorts klok kyla
midt i upprördheten, de formsäkra gesterna
och den trots hennes lilla format på en
gång berusande och beräknande sinnlighe-
ten, hade en stor dag. Skada blott att
författaren endast under två akter kunde
hålla sig på höjden. I den tredje och sista
räckte ej ens fru Bosses konst till för att
göra Madame Leblanc till annat än en
liten pjollrande docka, då hon talar om
hur de unga tu skulle leva lyckliga i en
vindskupa.
Efter den stormvind av lidelse man fått
uppleva i de första akterna blev
avslutningen fadd ända till äckel. Den unge
gossaktige älskaren spelades ej utan fransk
ynglingscharm och med en viss naiv
friskhet av herr Torsten Winge. Och
finansmannen, M. Claude Leblanc, blev i herr
Arehns solida konstnärliga utformning en
verklig människa, en karl som väckte
sympati, men som bara hade det olyckliga
felet att Madame Leblanc-Bosse ej tyckte
om honom. Vi andra beundrade honom
så mycket mer.
’ Jag var och såg Änkleken, då den
gavs till förmån för Anna Norrie-fonden,
men även om ej denna nya frikostighet
från vår kanske frikostigaste teaterledning
och det genomlyckade personliga och äkta
stockholmska föredraget om
recett-tager-skan, hållet av Daniel Fallström, hade gjort
mig blid, så skulle jag i alla fall, ehuru
jag var på motsatt sida med England i
världskriget, tyckt att den engelska
komedien »Änkleken» av Mr. W. Somerset
Maugham var en originell, aktuell och
ge-nomlustig fars. Liksom folk reagerar olika
för en kvinnas s. k. fall — soldaten
Valentin i Faust, icke att sammanblanda med
Hugo Vallentin, som mycket förtjänstfullt
översatt »Änkeleken», drog då han fick höra
om sin syster Margaretas olycka, blankt
och miste sitt liv, Pietro Aretino skrattade
ihjäl sig, då han fick höra, att det gått
på tok för hans syster —, så blir det nog
ganska olika resultat, när de
återuppstånd-na döda finna sina f. d. fruar gifta. Att
flera sådana fall förekommit i London
under världskriget är säkert. Det är väl ej
så alldeles ovanligt, att två män göra
anspråk på samma kvinna, och hon får söka
göra klart för sig, vilken hon definitivt vill
ha, mannen eller älskaren. Men den
situation »Änkleken» framställer verkar i alla
fall särdeles originell, och det var ett av
de mest allvarligt gripande farsmotiv jag
sett, då Mrs., efter allt joller med mani-
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
