Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kultala. Av Carl August Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ku It al a
en diktargloria omkring honom. Han
vill bara hälsa den unge direktören
välkommen — det skulle allt bildas ett
musiksällskap i Gråköping — Haydn, Haydn,
det är hans stora passion. Det finns
ett par typer i staden, som tro sig
begripa musik, en bankkamrer och en
fjollig gammal aktör, direktören skall akta
sig för dem.
Klockan i knackar det igen,
direktörn har knappast fått av skorna på nytt.
Det är bankkamrer Lindskog, även
kallad Integer vitæ, han har levat hela sitt
rena liv i staden i uppoffrande ömhet
för sin gamla mor. Han är stammande
och blyg, men hjärtat är fullt av kärlek
till musiken, Beethoven är hans gud.
Han har hört att herr organisten spelar
första fiol så utmärkt, det är just vad
som fattas här för att sätta i gång med
litet kammarmusik. Musikvänner finns
det gubevars i Gråköping, det finns en
inbilsk läroverkslektor och en
misslyckad skådespelare, men någon som kan
spela finns det inte.
Den unge organisten har knappast
hunnit låsa efter den tysta och stilla
mannen och just tvålat in den ena
kinden, då det bultar igen. En vithårig
gubbe i svart — han presenterar sig inte
som skådespelare, men ansiktet förråder
honom. Han tittar sig omkring i
rummet, liksom vädrade han fiendelukt, han
börjar tala om den stora lidelsens
musik, det finns bara en kompositör, han
heter Schumann. Musiken är inte för
brackorna, inte för några bankkamrerare
och läroverkslektorer, han är glad att
det kommit en ung konstnär till staden.
Oscar Lindblad följer med den gamle
ut, pianona klinka genom de öppna
fönstren, det doftar ur trädgårdarna. Det
sitter vackra flickor på sofforna på
promenaden och titta efter den unge
vikingen, den rika fröken Irma från villa
Giacomina stannar och ler spotskt, han
tar sig åt örat och får tvållödder på
fingrarna. Gatstenarna grönska, ån rinner
sval, en liten förtjusande idyll —
aktören är skygg för Esplanaden,
försvinner in i häggdoften på en bakgata.
Men på kvällen sitter direktören på
hotell Klippan, vackra Jeanette snurrar
kring bordet, där han sitter. En ung
Herkules i glasögon kommer fram och
presenterar sig, han heter Boström och
är lektorsvikarie vid läroverket, är poet
förresten. Han har varit i Italien,
Lindblad skall resa ut på kontinenten, de
skåla för den stora härliga världen
utanför Gråköping. Vid den tredje skålen
dyker den unge klockar Dunderberg
upp i sin regnkrage, han är törstigare
än vanligt, han har just skickat iväg ett
telegram till ett skolråd, som frågat
honom, om han är nykterist. Han läser
upp sitt telegramsvar »nykter nog att
ej antaga platsen» — de satans
brackorna, man skall inte krusa dem. Inte
behöver man vara goodtemplare, man
kan väl vara nykterist ändå och supa
sig full.
»Respekt för brackorna.» Boström
torkar sina glasögon, som börja bli
immiga. Han har flugit upp på bordet:
»Hatten av för brackan, som odlar
potatisen till brännvinet och gör korken till
champagnebuteljen. Fanfarer för
brackan» — han gör en stor gest mot
musiken, som villigt lystrar. — Borgarna
vid sina tutingar se skrämda ut,
bodbiträdet Emil Kefas Jonsson reser sig vid
sin sockerdricka, tror att det är
kungssången.
»Skål för resan, skål för den stora
världen, som väntar på oss». Oscar
Lindblad måste upp på ett bord också.
»Fanfarer» — men musiken har gått,
det är redan släckt i salongen. Nå,
orkester kunna de vara själva, han sätter
händerna till munnen och trumpetar,
Dunderberg slår virvlar på bordet.
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
