Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kultala. Av Carl August Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ktiltalci
nes huvudkudde är fuktig av gråt om
morgonen.
En middag sitter hon och sömmar
en liten skjorta, han blir stående
framför henne, kysser henne utan ett ord,
hon nickar, liksom svarade hon på en
fråga. Den kvällen går han inte ut,
han stannar hemma och spelar för henne.
Så stjärnorna tindra, det är Kultala,
landet där lyckan faller som en stjärna från
himmelen. Nu börjar livet först, hur
stort är Gråköping inte, forntid, nutid,
framtid, hela evigheten rymmes där. De
spela de tre styckena tillsammans, han
tar henne på armarna och gungar henne,
sjunger en vaggvisa för henne, bär henne
i sängen och gråter, då han kysser
henne.
»Bror är så osynlig, är bror sjuk?»
frågar klockar Dunderberg. Men han
kan ingenting svara, vill inte förråda sin
lycka, han skall just med och se på en
liten säng, där hans framtid skall sova.
Han köper i smyg ett par små skära
sockor i en bod ute vid tullen, lägger
dem längst ner i sin byrålåda, tar fram
dem ibland och kysser dem. Det är
friska blommor i vaserna, det är fiol och
piano, han letar sig fördärvad efter de
första förgätmigejen.
En sommardag kommer barnet
ändtligen, det är en gosse, han lyfter
honom lycksalig på armarna. En sådan
liten gubbe, en så ohygglig förtvivlan i
det skrumpna ansiktet — men mors
förgätmigej har han i ögonen. Far ligger
vaken om nätterna och lyssnar efter om
den lille andas, han mäste upp och se
att täcket inte kväver honom, han
spelar på fiolen, medan modern ger barnet
bröstet. Mor vill att pilten skall heta
Johannes, det är ju i midsommartider
han är född, men naturligtvis skall han
heta Göran, det är ju unga arvprinsen
av Kultala. Operan skall bli färdig snart
nu, han har fått en del av finalen färdig,
det är en liten vaggvisa, som han
skrivit för sonen.
Det är en hösteftermiddag, mor sitter
och pysslar med pilten, far har spelat
på fiolen för dem. En tidning faller
genom brevlådan, det är Gråköpings
Allehanda, far kastar ett öga i den. »En
svensk firar triumf i Paris», vad är detta,
en kamrat från Akademien, som spelat
sin sonat därute och blivit lagerkransad.
Den gynnaren var då annars intet geni
precis. Pojken grinar, modern byter
blöja på honom. Blöjor, det är inte
lager det. Blöjor, fy tusan! »Jag tror
jag går bort till Klippan ett tag.»
»Gå inte, Oscar», hon skriker till.
Egentligen har han inte tänkt att gå,
men hennes skrik retar honom. »Tror
du, att du kommenderar mig», han
slänger igen tamburdörren.
Hon tar sig åt hjärtat, det har inte
stannat i bröstet, men hennes kropp är
kall som is. Jungfrun får lägga barnet
i kväll, hon måste ut i luften, hon
stänger tamburdörren ljudlöst efter sig. Hon
vet inte vart hon går, hon stannar
utanför Klippan, det hänger tjocka gardiner
för fönstren.
Två kärlekskranka kråkor hoppa kring
varandra på gräsmattan framför villa
Giacomina, den rike garvarens dyrbara
renässansvilla. Hon är redan ute på
landsvägen, plötsligt kommer hon att
tänka på, hur hon som flicka brukade
vandra ut här var första maj med en
kopparslant i handen. Det finnes en
underlig björk vid vägen, som blivit
knäckt en gäng men rest sig igen och
vuxit mot höjden, under den har hon
grävt ner en liten plåtask, var första
maj vandrade hon ut och lade sin
kopparslant i den. Varför visste hon inte,
kanske för att ha en reserv en gång i
nöden. Undra om de finnas där ännu?
Talltitan skriker sitt tä-tä-tä, men
hon hör inte hånet, hon vandrar som
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
