Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
Hustru, brödbryterska, sängkamrat,
ledsagarinna i kärlek och hat,
sångmö, ditt famntag är plågor,
jubel och lidelselågor.
Lindorms motvilja mot att tala i ogjort
väder är säkert en orsak till att han är
en av de minst produktiva bland våra yngre
skalder; hela hans oeuvre utgöres, så vidt
jag vet, av tre tunna häften på ungefär ett
halvt hundratal sidor var. Men kanske det
också finns ett djupare rotat skäl härtill.
Åtminstone över hans första böcker låg, trots
allt, något bundet, och detta ej blott i fråga
om formen; han föreföll i viss mån att ha
stelnat i en sorts förgrämd apati utan
större möjligheter till frigörelse. Han tycks
även själv havt en känsla härav. Gång
på gång, som i den utomordentligt vackra
»Ynglingaår» eller i »En yngling»,
besjunger han sin egen svunna ungdom
med dess friska, böljande känsloliv. Ett
annat, besläktat motiv, som oupphörligen
återkommer, är det gamla tiden går, tiden
går — och han kan ingenting få ut av
den; denna ångestkänsla inför det egna
livets korthet och tomhet avpressar honom
krampaktiga kärleksförklaringar till det
vingade nuet (såsom i »Skuggad av döden»,
»Kvällens tack», »Sång i ungdomen»).
Man kan knappast tala om någon
utveckling från »Tal till mitt hjärta» till
»Min värld», trots att det ligger åtskilliga
år mellan dem. Den skulle i så fall
bestå i att kärlekslyriken fått vika för
dikter, som uttrycka skaldens beskt vemodiga
sociala patos. Men även om detta senare
inspirerat så lödiga dikter som
»Budbärer-■skan» och »En död arbetarhustru», kunde
förändringen inte sägas innebära något
framsteg ur konstnärlig synpunkt. Ty
Lindorms begåvning framträdde tills vidare
klarast och helgjutnast i hans erotiska poesi,
vilken präglas av en intensiv, men dämpad
glöd och en kärv uppriktighet, som båda
äro lika sällsynta hos svenska skalder.
Med så mycket större glädje måste
därför vännerna av hans diktning hälsa den
förändring i hans livssyn, som skymtar i
den senast utkomna boken »Domedagar».
I dikter som »Den befriade trälen»,
»Fiendens fönster» och »På torget»
framträder här åtminstone glimtvis den försonande
och tröstande känsla av att allt, som söndrar
och skiljes, löses upp till idel
oväsentligheter inför det stora faktum att vi alla
äro människor, vilket — hur paradoxalt
det än kan låta — under och efter
världskriget blivit det gemensamma ledmotivet
för ali betydande dikt Europa rundt. Och
denna förnimmelse av ett hemlighetsfullt
sammanhang omfattar ej endast de levande
utan också de döda människorna så väl
som tingen (»Bortom tid och rum», »Det
gamla», »Stockholm»). Förmodligen är det
häri man får söka roten till den groende
hemkänsla i tillvaron, som kommer till
uttryck i några alldeles utomordentliga dikter:
»Lyckans minut», »En eftermiddag» och
kanske främst »Hödoft».
Och dessa nya landvinningar för sin
konst har Lindorm ernått utan att därför
offra något av det han förut var i
besittning av. Han verkar alltjämt med samma
enkla, ärliga medel, och han säger alltjämt
endast sådant som verkligen angår oss och
som vi genast känna igen som något sant
och förtroget. Hans sinne för de små, de
vanliga ödenas djupa och mänskliga poesi
talar högre än någonsin i dikter som
»Sil-kesslottet» och »Vår döda bror». Och
svensk lyrik äger inte många så starka
uttryck för att livet är något oerhört viktigt
och att det inte får slarvas bort på skräp
och småsaker som »Vardagskväll»:
Det är en vanlig vardagskväll
och livets ton är vardagsgäll.
Varför är jag så ängestfull?
Det är för människornas skull.
Hur slappt de födas, lojt de dö
och stå vid usla brunnar kö,
fast vintergatans vita släp
högt tindrar över jordens skräp!1
»Domedagar» är i mitt tycke ett
avgörande bevis för att Erik Lindorm tillhör
de svenska skalder, som skriva ej blott för
i dag eller i år, utan för många år framåt.
Säkert är, att han förtjänar läsas i långt
större omfattning än vad nu är fallet. Ty
hans poesi är så från grunden sannfärdig
och upplevad, att den inte bör lämna
någon likgiltig, som kan skilja levande dikt
från rimkrokaner.
1 Dikten i sin helhet ingår i Ord och Bild 1919 sid. 280.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
