Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Det förvandlade huset. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det förv andlade huset
Av Fredrik Ve 11 er lund
AN SA TT och bladade i
sin döde väns papper och
fann ibland annat några
uppteckningar av alldeles
färskt datum.
Jag har i dag levat en underlig
mellantillvaro i mitt vanliga liv, midt
emellan i går, som ej var något särskilt
— ty att resa en lång bekant sträcka
på järnväg är ingenting särskilt ■—• och
i morgon, som skall återföra mig till de
kändaste ansikten. Jag har besökt en
liten stad, där jag ej varit sedan jag var
sex år, men där jag då framlevde några
sommarveckor, som jag förmodligen
kallade roliga och nu måste nämna lyckliga.
Alla de, som eljes voro med om dem,
äro döda, och jag är säkert den ende,
i vars hjärna något av bilderna från då
lever sitt liv.
— — Hur jag vaknade om
morgnarna och genom de små fönstren i det
låga rummet såg krusbärsbuskarnas blad
därutanför formligen blanka av stillsam
morgonsol! Häcken gick rundt om det
lilla huset i denna stad, som just är eller
var trädgårdshäckarnas stad; och det
intryck den gjorde av frid och själsro har
följt mig så, att det mer än något annat
präglar den tidsepisoden.
Med min mamma, som då var ung
och glad, tillbringade jag dessa veckor
hos en släkting på farssidan, en gammal
tjänsteman, vars spjuveraktigt sluga
uppsyn och (skalle jag nu säga)
Sehlstedts-lynne jag beundrade lika mycket som
hans vackert vita »rättarkrans» och hår.
Han och hans något tungföra hustru,
skämtsamt kallad »Straffet», bebodde det
lilla envåningshuset med
krusbärsbuskarna utanför. De voro sällskapliga av
sig; . åtminstone har jag intrycket att
åtskilligt folk kom, pratade och gick i
de små rummen. Ingen och ingenting
fanns som tryckte ned ett barnasinne.
Visserligen saknade jag min lek- och
upptågskamrat borta i hemstaden och
hade inga jämnåriga, så att riktigt luft
i luckan var det ej men som sagt
vänligt och godt alltsamman.
Några vaga intryck av den lilla
staden har jag ju haft — — en bro, som
vi kuskat över på infärden och som med
naivt omedveten konstnärlig finess var
buktad över den forsande ån — ett torg
med landtlig köpenskap och ett hederligt
rådhus —• kanske ännu några svävande
bilder, om vilka jag aldrig fullt vetat
i vad mån de varit verkliga. Men främst
och säkrast mindes jag dessa häckar,
som tyckas mig överallt ha omgivit röda
envåningshus och som gåvo det intryck
av stillsam idyll jag kanske först där
riktigt har känt.
Men det var så längesedan alltihop,
och som jag aldrig kom tillbaka till de
små trädgårdshäckarnas morgonsolstad,
blev det hela en rent enstaka episod
utan sammanhang med mitt vanliga liv.
Den spjuveraktige vithårige släktingen,
»gubben i •—g», som far min kallade
honom, var någon gång på besök i vår
stad, med eller utan »Straffet», och bjöd
mig på biljetter till vår teaterlada eller
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
