Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Det förvandlade huset. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det förvandlade huset
var på annat sätt trevlig och generös.
Men om något år kom bud att han var
död, och den hederliga »Straffet» hade
visst gått litet förut. I min tillvaro, som
upptogs av mycket närmare ting, satte
ej detta något spår, ehuru jag alltid
mindes den skämtsamme gubben med
värme och tacksamhet. Att deras lilla
hus gick till främlingar, fick jag också
veta.
Många gånger har jag sedan rest
förbi deras stad och pä sistone börjat
fundera: om jag skulle fara dit?
Och så kom jag i dag — och jag
såg igen bron (restaurerad) och torget
och den landtliga köpenskapen med.
Och fastän en del feminina landtbor nu
uppträdde i (oerhört smaklösa) hattar,
funnos ännu 19— dock även de svarta
huvudkläden, »hucklen», vilka förr i
världen buros bland »folket» och i städerna
markerade skillnaden mellan »sämre» folk
och »bättre», som det älskvärdt hette.
Dylika hederliga huvudkläden såg jag
verkligen åter och torget och rådhuset,
fastän jag tyckte detta skulle stå i ett
annat väderstreck.
Jag gick in på kyrkogården, och
under den soliga grönskan föll ögat på
gravstenen närmast i min väg. Det for
igenom mig: naturligtvis står inte
gubbens namn just på den stenen, varför
skulle det så? —• Det var heller inte hans
namn, men det var hans hustrus!
Då ligga de väl ändå båda just
härnere! Då var det ändå till dem jag
kom först! Av »slumpen»? O, ni alla
kära döda, som soven under jorden på
vidt skilda platser i detta land men som
voren med på den tiden, visken I något
till varandra just nu om den som står
här och minns? —
Och den gamla kyrkogården skänker
sin soliga och svala frid åt sinnet. —
Men vad jag främst ville se var de
låga trädgårdshäckarna, som särskilt
präglade mitt minne av denna stad. Och
jag ville se, om jag kunde återfinna och
känna igen huset, där vi själva bott
dessa sommarveckor i det längesedan
förflutna.
Först skulle jag försöka på egen hand.
Men tyvärr. På det hela taget hade min
barndoms trädgårdsstad ersatts med en
annan. För det mesta såg jag kala,
tråkigt rätvinkliga och tråkigt målade
schablonhus, även envåningshusen, med
regel-räta trottoarer utan ett spår av privat
grönt. Otvivelaktigt moderna
bankbyggnader och skolhus hade kommit hit, till
och med en modern kyrka, medan den
gamlas runda tornkupol höjde sig borta
över några tak. På ett ställe låg en
biograf. På torget stod en spritkö. Det
fanns intet tvivel, jag var uppe i nutiden.
Jag drev omkring litet och se! Rent
försvunnet var det gamla icke. Några
gator hade ännu röda envåningshus inom
just dessa häckar jag mindes och som
alltjämt omslöto små trädgårdar; där —
och där — och där sträckte sig häckarna,
pittoreskt omväxlande med åldriga röda
plank i nyckfulla vändningar, och gatorna
voro ännu — här och där — backiga
och belagda med kullerstenar.
Vad nu? Månne verkligen—? Denna
helt korta gatubit, som ser ut som en
återvändsgränd, har jag sett den eller
något som mycket liknar den, eller är
det inbillning? Det röda låga huset i
fonden med dörr och två fyrrutiga
fönster alldeles inramade av murgröna, sedan
omedelbart i rad med det en
trädgårdsgrind stilfullt infattad av grönskande
grenar — det var i alla fall betagande
vackert, och under ett egendomligt
dröm-artat intryck av återseende steg jag in
genom grinden utan att låta störa mig
av skylten »Augusta Johansons privata
hotell», som på ett hus bredvid antyder
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
