Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den klassiska bildningen i nutidens Sverige. Av Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Hedén
medeltiden på renässansens bekostnad, till
vilken hos honom förvånande ståndpunkt
han drives, emedan den förra tiden var
oklassisk, den senare klassisk, så bevisar
han detta bland annat därmed att man
också på medeltiden kunde latin!
Påfallande liten motvilja, snarare förkärlek röjer
han för grekiskan. Han anklagar rentav
— och icke med orätt — klassicitetens
förkämpar för att de ej tillräckligt ivrigt
vilja hålla detta, det ojämförligt mest
kultur-skapande av de båda klassiska språken, vid
makt. I ett tal från 1889 säger han för
övrigt även ett erkännande ord om den
latinska litteratuien. Han säger att denna
jämte den franska är »den enda
universaleller världslitteratur, den enda som med
sådan styrka överskridit de nationella
gränserna att den även hos de högst
civiliserade folken spelat en större roll, haft en
mer bestämmande inverkan än den
inhemska. »
Jämte Hedin står Strindberg som en
av den klassiska bildningens farligaste
fiender. Han var ock tidigt upprorisk mot
den, ehuru dess påverkan tydligt skönjes i
hans tidigare verk. Under sin
Rousseau-anskt-radikala tid på 1880-talet var han
dess utpräglade fiende. Men man har
förbisett att med hans svängning åt höger i
slutet av 80-talet följde ock en stark
omsvängning i hans ställning till de klassiska
språken. I sin bok om Frankrikes
förbindelser med Sverige (189 r) säger han
att »fruktan att bliva uppslukad av en
besläktad, talrikare ras har drivit de
skandinaviska folken hän mot västerlandets
intellektuella kultur, vilken är en arvinge i rakt
nedstigande led av antiken». Ännu på
ålderdomen, då han politiskt åter blivit
radikal, bibehöll han i rätt hög grad denna
nya syn på antiken. I Blå Boken skriver
han en liten lovsång över grekiskan som
det förnämsta av alla språk, visserligen
främst därför att det var Nya testamentets.
Men på 8o-talet och politiskt även
senare var det tämligen genomgående de
konservative som omhuldade de klassiska
språken och de liberale som anföllo dem.
Ä ena sidan hade ju konservatismens
förnyare vid 1800-talets midt, Christopher
Jacob Boström, varit genomträngd av
klassisk kultur, och detsamma var fallet med
hans lärjungar, icke minst kättaren Wikner.
Å andra sidan var verdandismen under
sina klang- och jubeldagar avgjort
anti-klassisk. Det har varit i hög grad
olyckligt för de klassiska språken att deras
ställning på detta sätt gjorts till en parti
fråga. Skulden härför ligger först och
främst hos liberalerna. Dock ha även den
klassiska bildningens vänner hemfallit till
ett par allvarliga missgrepp, till följd av
vilka de icke kunna fritagas från ali skuld
för sin saks nederlag. De ha varit den
högre skolans partigängare gentemot
folkskolan och därigenom i onödigt hög grad
gjort dennas lärarkår till sina motståndare.
De ha vidare slagit vakt kring
mångläse-riet, visserligen icke mer men heller icke
mindre an liberalerna, och detta hade dock
sannerligen tarvats. De ha med andra ord
försummat angripa sin fiende å hans
svagaste punkt. Detta fel röjde de redan
under brytningarne i den stora
skolkommittén på 1820-talet.
Så gick utvecklingen sin gång fram
mot 1904 års läroverks »reform». Då
förstördes de klassiska språken. Då
förstördes franskan. Frågar man vilket ämne i
stället vann, står man svarslös.
Okunnigheten i engelska är enligt erfarenhetens
dagliga vittnesbörd lika svartdjup som
någonsin. Tyskans många timmar räcka icke
för att lära språket. leke heller synes
naturvetenskapen ha vunnit. Sverige har
alltså löst konststycket att förstöra flera
viktiga skolämnen utan att ett enda fått
gagn därav. Detta härrör främst av det
hejdlösa, dittills t. o. m. i Sverige aldrig
och alltså knappast någonstädes skådade
mångläseri som skolordningen påbjuder.
Att den högre bildningsnivån starkt och
farligt sjunkit efter den där »reformen»,
därom råder i själva verket endast en
mening. Enkla faktum är att i fall man
nyttjar någorlunda milda namn om vår
nuvarande skolordning, så gör man sig skyldig
till ansvarslös . agitation, medan det enda
sakliga omdömet blir: eländig. leke ens
Norges hos oss allmänt utdömda
skolsystem är så dåligt som vårt; där lär man
sig åtminstone engelska. För övrigt hålla
norrmännen nu på att återinföra de
klassiska språk de för en tid sedan med sådan
modern tillförsikt utvisade ur skolan. Det
är en skam för Sveriges klassiskt bildade
att det var en klassiker, en högst
intelligent och sympatisk klassiker — rektor
Carl von Friesen -—- som fullbordade för-
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
