Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den klassiska bildningen i nutidens Sverige. Av Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den klassiska bildningen i n ii tidens Sver ige
störelsearbetet 1904. Däremot kastar det
en försonande dager över Hedins
skolpolitik — ehuru det för visso ej borttager
hans ansvar — att han i avgörandets stund
dömde om den »stora reform» han
förberedt såsom den förtjänade. I sitt tal
därom varnade han visserligen för tyskan på
den grund att den för starkt efterbildat
latinet, men han tillägger att latinet är ett
förträffligt språk i och för sig. Han
klagar ej blott bittert över franskans
misshandling utan omtalar ock med oförtydbar
sorg att latinet skjutits så starkt tillbaka
och grekiskan nästan landsförvisats. »Gud
Fader, vad ni äro efter er tid!» slutar
han. »Ja äro ni det icke?»
Jo utan ali fråga. Redan ett och ett
halvt årtionde före läroverkens förstöring
hade i själva verket stämningen inom
kulturkretsarne slagit om till de klassiska
språkens förmån. Lika antiklassiskt som
1880-talet var, lika antikbeundrande var
1890-talet, jämte 1820-talet Sveriges mest
lysande diktperiod. Heidenstam kämpade
i sin ungdom för den lata, i sin mandom
för den heroiska antiken. Fröding väljer
ej blott klangfulla ord och bilder från
klassiciteten, han finner ock där
symbolerna för några av sina djupaste själsstrider
(se t. ex. Hydra) och sina högsta ideal
(se särskilt Aningar). Per Hallström, ehuru
föga klassiskt bildad, utsöker gärna antika
bilder och ämnen för dikter och noveller.
Om ock Karlfeldts sångmö enligt honom
själv icke är av Pinden utan av
Pungma-karbo, så stå dock i hans vers Hellas’
myrtnar bredvid rönnarne från nämnda
bond-nordiska ort. Den nya lyriken i
början av 1900-talet var kanske ännu mer
antiksvärmande. Man behöver blott nämna
namnen Ossiannilsson, Sven Lidman och
framförallt Vilhelm Ekelund. Senare har
den klassiska bildningens sänkning gjort
sig märkbar inom dikten, men ännu i dag
är den rådande stämningen bland våra
verkliga författare raka motsatsen till
antik-fiendtlig.
Liknande är stämningen och
strömningen inom vår humanistiska vetenskap
överhuvud. Inom arkeologin, kanske den
vetenskapsgren som på senare tid stått högst,
har ju Montelius’ storverk just varit att
han ställt den svenska arkeologin i
samband med den klassiska. Inom historien
härskar ännu Hjärnes anda, och denne är
ej blott själv en lärd latinare och grek
utan har ock offentligt förklarat att utan
en grundlig klassisk bildning är enligt
honom ett djupare historiskt studium icke
uppnåeligt. Inom filosofin hör vår
originellaste filosof, Hägerström, till de få som
läsa grekiska lika obehindrat som andra
svenske vetenskapsmän läsa tyska. Även
vår populäraste populärfilosof, Hans
Larsson, har ju sysslat mycket med antik
filosofi. Inom den nordiska språkvetenskapen
har mästaren Noreen deltagit i
utforskandet av latinska ljudlagar och överhuvud
insett de klassiska språkens kännedom som
grundläggande för ali jämförande
språkforskning. Det var alltså ej blott en lärd
nyck, när han förargades över reformkravet
— även svenskar kunna som känt kräva
stora reformer, när de riktigt sätta till —
att borttaga den latinska hälsningsformeln
från filosofie doktorspromotionen. Inom
litteraturhistorien har Schück gjort den
klassiska bildningen en något omstridd
tjänst genom att skriva en grekisk
litteraturhistoria utan att kunna grekiska men en
desto större genom att energiskt hävda
den nuvarande skolbildningens absoluta
otillräcklighet och den klassiska bildningens
högönsklighet för litteraturforskningen. Oscar
Levertin har i sina essayer som i sina
dikter gång på gång röjt sin gripenhet av
den antika poesin. En av de märkligaste
och mest fruktbringande upptäckter som
på senare år gjorts inom svensk
litteraturforskning har just understrukit dess
innerliga sammanhang med den klassiska
bildningen: upptäckten nämligen av
platonismens djupgående inflytande på de svenska
diktarnes tanke- och föreställningsliv,
vilken docenten Albert Nilsson gjort och
utvecklat. Om våra andra litteraturhistoriker
också ej lika ingående känna den antika
kulturen, så bruka de dock lyfta på
hatten därför. Likaså har vår livskraftigt
uppblomstrande konsthistoriska forskning
öst ur den västerländska konstens urkälla:
i detta sammanhang må blott — och det
med vemod över hans förtidiga död —
nämnas namnet Harald Brising
Med och efter kulturen följer städse
fastän motvilligt politiken. Faktiskt har
även inom denna antikmotviljan sett sina
bästa dagar. Den nu härskande
liberalismen har ej mycket kvar av vare sig Hedins
eller Verdandis anda. I den mån den upp-
483
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
