- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugunionde årgången. 1920 /
496

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Francis Thompson. Av Ida Buergel Goodwin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ida Buergel Goodwin

Francis Mey neil.

Efter porträtt av Sheril Shell.

London 1912.

ligt road ut av mina mycket allmänt hållna
frågor om en författarinna Alice Meynell.
Jo visst kunde han berätta allt vad jag
ville veta: »Hon är min mor och bor i
översta våningen i det här huset. Do come
and see her!» Det var början till min
vänskap med författarefamiljen Meynell.

Alice Meynell är en poet, som har
poesin kvar över hela sitt väsen. Jag minns
hur jag såg henne första gången i hennes
hem vid Granville Place. Fyra trappor så
branta som det bara kan finnas i ett
gammalt londonhus förde mig upp i en våning,
som verkade gotik och medeltid — säkert
utan afsiktlighet. Londons gula
oktoberskymning föll in genom små fönster i djupa
nischer —- över den florentinska
Mariabilden på den vita muren, över de mörka
refektoriemöblerna. Det kapell-lika rummet
var den rätta infattningen för denna
engelska diktarinna, som är troende katolik och
älskar Italien som sitt hjärtas hemland.
Den långa gestalten i svart dräkt, den smala
ansiktsovalen, det mörka färgackordet av
hyn, ögonen, håret, den bortomjordiska
blicken, samma grandezza, samma
melankoli som hos de gamla spanska mästarnas
helgontyper. Det imponerande i hennes
väsen skulle gjort mig försagd, om inte
hennes röst varit så ljuvlig och hennes ögon
så mänskligt sorgsna. Hon talade med
mig om engelska författare, dem jag redan
kände och sådana jag borde lära känna.
Hon hörde min entusiasm för Meredith.
Han hade varit hennes faderlige vän, och

hon berättade om vardagslivet i hans hem,
Box Hill. Hon läste upp hans brev till henne,
»my Portia», som han kallade henne. Hon
talade om den katolske diktaren Coventry
Patmore, som stått henne nära, och om
det nya Irlands poeter. Till den hög med
böcker, som jag måste ta med mig hem
till Sverige, lade hon The Works of
Fra?i-cis Thompson, utgivna några år efter
författarens död av hennes make, Wilfred
Meynell.

I engelsk litteraturhistoria stå Alice och
Wilfred Meynells namn bundna till Francis
Thompsons med mångdubbla band. De
båda voro hans litterära upptäckare, hans
räddare, blevo hans allra närmaste och enda
vänner för livet. I deras hem lärde han
känna så mycket av finkänslig sympati, av
sinnesro, av ljus mänsklighet, som
någonsin kom på hans lott. Hans diktcykel
Love in Dian’s Lap är tillägnad Alice
Meynell -— »that Lady and none other,
the man in me calls Love, the child calls
Mother» — och står för alltid likt en
vitstrålande ljusring kring Alice Meynells namn.
I detta hem, som varit hans enda, hörde
jag den dystra och lysande sannsagan om
poeten Francis Thompson. Ingen
medeltida martyrlegend har mörkare skuggor och
rikare dagrar än historien om hans
underliga liv midt i vår tids London,
rännstenarnas, kyffenas, de utstöttas London. Han
gick bland »avgrundens folk», denne
»Beau-ty’s Eremite», som en drömmare, en
visionär, ett ovetande barn.

Han visste inte sitt födelseår, det
antages vara 1858. Fadern var fattigdoktor
i Preston, familjen var fromt katolsk.
Föräldrarnas önskan var att Francis skulle bli
präst, och han skickades som barn i det
katolska Ushaw College. Han var det
typiska diktarbarnet: överkänslig, blyg,
ensam, drog sig undan från kamraterna och
lekarna, kände sig fysiskt underlägsen,
pinades av deras retsamma nålstyng och
burdusa skämt. De lediga timmarna satt han
helst i skolans bibliotek och slukade böcker
med brådmoget utvecklad smak för poesi,
klassisk litteratur. Lärarna tyckte om det
stillsamma, begåvade barnet. Han utmärkte
sig isynnerhet i klassiska språk och
temaskrivning. Hans tankspriddhet, nervösa
blyghet och enstöringsanlag togo till och
gjorde hans lärare bekymrade, och när
skoltiden var förbi och de egentliga präststudi-

496

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0540.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free