Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Francis Thompson. Av Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Francis Thompson
jag mig att Thompson gärna dröjde kvar,
glömsk av urvisare, medmänniskor och sin
egen materiella varelse.
Min föreläsare ringaktade den
pedagogiska visdomsregeln »från det lättare till
det svårare» och valde först de intensivt
Thompsonska odena till solen, »Orient Ode»
och »Ode to the Setting Sun». — Francis
Thompsons diktning är obarmhärtigt
svår-fattlig, orubbligt högstämd. Den är lik en
symfoni i rik orkestrering, första gången
man hör den. Den betar en med själva sin
aura, innan man ännu hunnit uppfatta
detaljernas skönhet eller det helas struktur.
Den brusar emot en i stormvågor av motiv,
bilder, rytmer. I gudalikt slöseri tar
diktaren upp motiv efter motiv, kastar bort
dem för ett annat och åter ett annat,
bilder trängas till överdåd, detaljrikt utarbetade
eller charad!ikt knappt förtätade, rytmer
brytas, tystna, tona fram igen, förstärkta
med en chorus av nya rytmer, man
häpnar, tjusas, förvirras, ber om andrum och
ryckes med på nytt i en mäktigare
störtvåg av mättad, fulltonande poesi.
Ali Francis Thompsons dikt är visionen
av Det Osedda bakom Det Sedda. För
honom är hela den synliga världens
härlighet en liturgisk gudstjänst inför Den
Osynliges altare. Solen apostroferar han:
Light out of Light!
Resplendant and prevailing Word
Of the Unheard!
God has given thee visible thunders
To utter thine apocalypse of wonders;
And what want I of prophesy,
That at the sounding from thy station
Of thy flagrant trumpet, see
The seals, that melt, the open revelation?
Or who a God-persuading angel needs,
That only heeds
The rhetoric of thy burning deeds?
Solen är hostian. Dagen i
översteprästerlig ornat lyfter den sakta ur
morgonrodna-dens tabernakel och håller den
nådebrin-gande över jorden, och innan hans akolyt
Skymningen i violett kassack avkläder
honom hans lysande stola, sätter han den
gyllene hostian varsamt in i västerns
flammande monstrans:
Lo, in the sanctuaried East,
Day, a dedicated priest
In ali his robes pontifical exprest,
Lifteth slowly, lifteth sweetly,
From out its Orient tabernacle drawn,
Yon orbèd sacrament confest
Which sprinkles benediction through the dawn;
And when the grave procession’s ceased,
The earth with due illustrious rite,
Blessed, — ere the frail fingers featly
Of twilight, violet-cassocked acolyte,
His sacerdotal stoles unvest —
Sets, for high close of the mysterious feast
The sun in august exposition meetly
Within the flaming monstrance of the West.
O salutaris hostia
Quæ coeli pandis ostiuml
Solen är den himmelske hjälten,
brudgummen, som söker sin brud, Jorden, den
räddhågade och ovärdiga.
Thou sway’st thy sceptred beam
O’er ali delight and dream
Beauty is beautiful but in thy glance
And like a jocund maid
In garland flowers arrayed
Before thy aik Earth keeps her sacred dance.
Så är solen den eviga och dagliga
symbolen av Guds kärlek, som söker
människosjälen, den räddhågade, som fruktar och
flyr.
Ännu en bild av förföljandet och
flykten: Med fruktans gissel jagar solen sina
drabanter genom rymden, med längtans
tyglar styr han deras bana. Likt korta, täta
slag falla strofernas antiteser:
Thou as a lion roar’st, O Sun!
Upon thy Satellites’ vexed heels
Before thy terrible hunt thy planets run;
Each in his frighted orbits wheels,
Each flies through in assuageable chase,
Since the hunt of the world begun;
The puissant approaches of thy face
And yet thy radiant leash he feels.
Since the hunt of the world begun
Lashed with terror, leashed with longing
The mighty course is ever run;
Pricked with terror, leashed with longing
Thy rein they love and thy rebuke they shun.
Lik Kristus, den sanna solen, ger den
synliga solen var dag sitt blod åt jorden, att
allt jordiskt liv må leva, födes var dag på
nytt och dör var dag sin offerdöd.
Like Hirn thou hangst in dreadful pomp of blood
Upon thy Western Rood;
And His stained brow did vail like thine to-night
Yet lift once möre Its light.
Guds kärlek och den klenmodiga själen,
den himmelske förföljaren och det räddhågade
människohjärtat, Kristus och Bruden, detta
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
