Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Erik Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Lindström
är rakt motsatt. Modern har spanskt blod
i ådrorna, hon är nyckfull, opålitlig och
ytlig, men det bör observeras, att det inte
är likhet med modern som pressar fram
de sämre sidorna i Ingers natur, det är i
stället en reaktion mot moderns löshet och
falskhet som tidigt skapar hårdhet och
trots i Ingers sinne. Fasthet och
härskarlust växa senare fram härur, och dessa
drag i Ingers karaktär är det som
författarinnan låter, om än inte förkvävas, så
dock luttras och förklaras till kristlig
ödmjukhet. Läsaren är nog gladare än
författarinnan själv, att det dröjer så pass
länge, och att Ingers rakryggade fasthet
har så svårt att ge sig.
Ingers senare öden utspelas i en större
västsvensk stad, dit hon kommit som
tjänstflicka. (Varför författarinnan icke velat
sätta ut namnet på sin hemstad är svårt
att förstå!)
Den avgörande vändpunkten i hennes
liv bildar giftermålet. Inger ställes i valet
mellan tvänne män. Den ene är Israel
Berg, som visserligen är lam och sjuklig
men en förfinad och avvägd natur, den
andre är hans uppassare, som har ett godt
utseende men en loj och svampaktigt
opålitlig karaktär. Hon väljer den sistnämnde.
Han har just fått ett arv på 10,000 kr.,
och författarinnan menar att Inger i det
avgörande ögonblicket besegrar sin ömhet,
sina bästa känslor för att få tillfredsställa
sin härskar- och verksamhetshåg.
Emellertid äro hennes motiv här ej helt klarlagda,
ty något av det förra fanns det dock till en
början i hennes syn på den make hon
valde. Det är först senare som hennes
känslor för den ovärdige och otrogne
mannen kallna och hon helt uppger honom.
Som gift öppnar hon en
restaurangrörelse, och allt blomstrar under hennes
händer. Men trots ali yttre framgång
känner hon dunkelt en tomhet inom sig,
en oro att ej ha gått rätt väg den gången
det gällde att välja. Därtill komma
direkta besvikelser, yttre olyckor i stark,
man skulle vilja säga väl beräknad
stegring. Äldste sonen bereder henne med
sitt från fadern ärvda, opålitliga, till
grymhet skärpta sinnelag ständig ångest. Till
slut skickas han till sjöss. Samtidigt
brytes hennes hälsa av långvarig sjukdom, och
under tiden råkar allt i förfall. Mannens
död avslöjar den oundvikliga katastrofen.
Alltjämt följa henne olyckorna. Dottern
Fanny, en eterisk varelse, som blott alltför
mycket gör skäl för sitt franzénska namn,
drunknar fjärran från hemmet, kort därpå
kommer dödsbudet om äldste sonen, och
den återstående sonen lämnar hon från
sig till ett äldre förmöget par, för att
han skall få uppfostran och utbildning.
Allt faller i spillror, och hon, som alltid
strävat efter verksamhet, efter aktad
ställning, måste till sist leva ute i skärgården
som nådehjon. Men sjuk, bruten, slagen
av livet har hon under hård kamp nått allt
högre och stillare ro, religiös underkastelse.
Bilden av henne ute bland det ringa
skärgårdsfolket har kanske varit författarinnans
utgångspunkt.
Hade Ingers öde fått tala själv, hade,
som antydt, följden blivit en mäktig
livsskildring. Nu smyga sig, allt som
romanen går framåt, författarinnans betraktelser
och understrykningar kring och emellan
be-rättarordet. Ingers tankar och inre
rörelser blandas med dem, författarinnan gillar
hennes handlingssätt eller antyder andra
vägar att gå.
Stilen är flytande och mjuk men
understundom alltför medvetet »genomlyst» och
besjälad. Det blir lite för mycket av »klart
och stilla sken» i blickar och tankar. Och
man har den känslan, att vad som för en
läsare kan synas okonstnärligt biverk, det
är huvudsak för författarinnan, som hon
inte skulle nännas frånskilja,
Det finns något i själva andan som
lockar till kritik, den sorts kristendom som
i sin allförlåtande kärlek liksom vill plåna
ut en »tillbörlig vrede», en viljans stolta
fasthet. Lyckligtvis, man frestas nästan
säga trots författarinnan, går det inte helt
så med Inger.
Det är samma sentimentala svaghet
tyckes det mig som framträder i en blott
antydd ståndpunkt, som annars inte är
främmande för viss religiös åskådning, den,
som vill i det som yppar sig i stunder av
fysisk och psykisk svaghet, då kraft och
spänstighet saknas även till det orätta, se
det bästa, det »verkliga» i människosjälen.
Vad berättelsens form beträffar är redan
nämnt vad som mest skadar den. När
romanen får gå sin direkta väg når den
högst, även där den inte är helt originell.
Efter Selma Lagerlöfs exempel har ju
tankens och erinringens form blivit omtyckt
510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
