Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Erik Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E r i k Linds t r ö m
tragedi. Man kan invända att Agnes’
skenliv är overkligt och otroligt särskilt i
fortsättningen, när det kommer alldeles inpå
brodern, men denna anmärknings udd
trubbas genom själva berättelsesättet.
Därigenom att allt lägges på ett inre plan, blir
själsskildring, reflekterar man under
fortgången inte så mycket över
verklighetshalten, man ser egentligen aldrig personerna
ute i det yttre livet, där avslöjandena kunde
ske. Författarens ord på ett ställe, då
Christian sitter och betraktar sin sovande
syster, gälla däremot för det inre
handlingsplanet: »Han satt där lycklig och
fantiserade utan en aning om hur främmande för
honom i själva verket hennes själsliv var.
Men att vi ej kunna avläsa varandras
tankar är ju en av livets förmildrande
omständigheter.»
Om alltså den dämpade dagern, vari
allt slöjas, kan verka illuderande, så verkar
den därjämte så, att en icke obefogad
indignation halvt bortsuggereras. Klok och
lågsinnad beräkning hos Agnes blandas
med en halvt omedveten ångest och ömhet
gentemot brodern, vare sig hennes egna
tankar eller författarens saktmodiga tolkning
och förklaring ge bilden av rörelserna i
hennes inre. Det bestående intrycket blir,
att hon är alltför svag, alltför feg att kunna
rycka sönder en maska i det nät av lögn
och förställning hon snärjt kring sig. Och
författaren menar väl att hon är mer att
beklaga än anklaga, trots att han
skoningslöst blottar även hennes tidigaste svek och
trolöshet mot brodern.
I slutet vid Christians dödsbädd gör
författaren ett försök till befriande
perspektiv. Agnes’ tidigare tanke, att toge hon
även sitt liv, skulle dock något av henne
leva kvar i de hjärtan hon tillfogat
lidanden, får ett komplement. Broderns tro på
det goda inom henne hade hållit det vid
liv och räddat det. Man skulle kanske
vilja utbyta »det goda» mot »något godt».
Broderns tro låter inte äkta i hennes mun:
»Låt mig som du hoppas att allt blir bra.
Det gör väl detsamma hur det sedan i
verkligheten blir, om jag vid varje
nederlag bara förmår blicka framåt och tro på
att någonting bättre skall komma att hända
mig.» Hennes loja feghet har alltför mycket
stämplat henne, för att hon som brodern
skall bäras upp av en sådan övertygelse.
Men författarens blida och stilla
livssyn kan inte annat än hellre fria än fälla,
och man respekterar den, när detta sßer
med alla aktstycken på bordet.
Så mycket försynt vackrare är bilden
av den offrade brodern. Han lever på
sätt och vis i en illusion han också, fast
rakt motsatt systerns. Och till denna ena
illusion lägger han en ny, kärlekens. Just
därför att hans dröm om leende
kärlekslycka är så verklighetsfrämmande, lyser den
med en så spröd och stillsam glans.
512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
