Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Henrik Schück. 1855—1920. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Schück
källor, tillkomst o. s. v.; därnäst den
estetiska, som söker bestämma en
diktnings värde, och så »litteraturhistorien
såsom en självständig historisk
vetenskap», enligt Schücks definition: »den
andliga kulturens historia, så vidt denna
framträder i litteraturen». Det är
givetvis den sistnämnda Schück anser som den
egentliga, den »riktiga» är man frestad
säga, och han har flera gånger i
liknande ordalag angivit sin »metod», d. v. s. sitt
syfte, senast i företalet till Huvuddragen
av Sveriges litteratur, där det heter: »I
detta arbete hava vi strängare än eljes
sökt fasthålla litteraturhistoriens karaktär
av att vara folkets historia, för så vidt
denna speglar sig i litteraturen.»
Då Schück i korta drag antyder huru
denna »mera moderna riktning» vuxit
fram, nämner han främst Sainte Beuve,
mera i förbigående Taine och såsom
företrädare för den komparativa metoden
Hermann Hettner och Brandes. Uti dessa
skulle Schück se sina läromästare, men
de hava nog varit det i mycket olika
grad. Likheten med Sainte Beuve och
dennes lärjunge Brandes inskränker sig, synes
mig, till strävandet att få fram
personligheten ur verken; att Schück för övrigt
icke sätter den sistnämnde högt såsom
historiker, är ju uppenbart. Ur denna
synpunkt värderar han däremot Hettner,
och jag har hört honom beteckna denne
som sin egentlige lärare i metod; som
denne fattar han uppgiften att visa huru
idéerna gripa över från det ena folket
till det andra. Annars synes
frändska-pen i kynne mellan Hettner och Schück
ringa; den germanska klassicismen, som
den förre förhärligar, är den senare
skäligen likgiltig. Men det bör ihågkommas
att Hettner, då han i de tidigare delarna
av sitt stora verk skildrar England och
Frankrike och Tyskland före Goethe, är
kulturhistoriker av det slag Schück
uppskattar.
Vad Taine beträffar skulle jag tro
att han spelat en större roll än vad man
efter den nämnda, jämförelsevis sent
skrivna uppsatsen kunde antaga. Vid den
tid, då Schücks utbildning inföll,
över-skyggade Taines rykte och inflytande
alla andra litteraturhistorikers, och som
belägg på lärjungskapet kunde anföras
monografien över Gustaf III, där
karakteristiken är byggd på en »härskande
egenskap», feminismen. Boken har
säkerligen kommit till som en gensaga
mot Levertin. Sedan denne förnyat det
traditionella porträttet av den kunglige
dramatikern, var det väl motiverat att
uppfriska också motståndarnas kritiska
personteckning, men i denna konkurrens
torde Levertin avgå med segern, — icke
därför att han har de starkare skälen,
att hans bild är »sannare», utan på grund
av »metoden». Schück har i Gustaf III
visat sig mera dogmatisk därutinnan än
mästaren själv. Då Taine skildrar en
personlighet, tillämpar han sin tes med
den smidighet, som fransmannen har i
ali sin logik, så att det psykologiska och
det estetiska kommer till sin fulla rätt.
Man kan tillfoga, att den Taineska (eller
franska) metodens svaghet öppnare röjes,
då den skall användas att förklara en
politisk person, än då den tolkar en diktare,
och att tillämpningen på en så
komplicerad natur som Gustaf III är mer än
vanligt kinkig.
Avgörande kan detta enstaka belägg
icke vara, men om vi vända oss till
Schücks stora verk och skärskåda deras
syftning i belysning av hans egen
tolkning, framträder en otvivelaktig likhet.
En begränsning måste genast företagas.
Det teoretiska system, som den franske
lärjungen av den tyska filosofien
uppställt, har förvisso aldrig tilltalat Schück,
och teserna i den berömda inledningen
till den engelska litteraturhistorien blevo
inga dogmer för honom.
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
