Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Henrik Schück. 1855—1920. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sy l w an
ett uttryck av viljan att samla det
väsentliga under en stor linje.
När Schück företar dylika
operationer, sker det med en djärv säkerhet,
som imponerar. I själva verket ligger
denna bakom ali hans komposition.
Intuitivt och snabbt vinner han en
fruktbar synpunkt. Materialet må vara
över-rikt eller sparsamt, det synes tämligen
likgiltigt, — han kan ibland reda sig
med en jämförelsevis begränsad
kännedom om detsamma, men lika fullt
handlar han med samma instinktiva säkerhet.
Uti denna suveräna behärskning av mål
och medel ligger det geniala, och på
samma gång hemligheten av hans
omfattande och storartade alstring. Det
raska beslutet fullföljes utan tvekan; han
väljer ut det väsentliga och nödvändiga,
skjuter det andra åt sidan och ordnar
det utvalda, allt lika tryggt som snabbt.
Att se sig tillbaka och omkring är icke
Schücks art, någon oro för att den
inslagna vägen icke skulle vara den rätta
synes han icke känna. Skulle det nu
någon gång hända att han efteråt finner
sig hava råkat vilse, så är han
fördomsfri nog att göra om saken i nästa
upplaga. Den kan han alltid räkna med!
Denna raska och suveräna
handlingskraft, denna frihet från
betänksamhetens krankhet är »en härskande
egenskap» ej blott i Schücks författareskap
utan i hela hans kynne. Den präglar
hans gärning som offentlig och enskild
person. Som rektor har han väl fått
röna, att professorer och ämbetsverk icke
äro lika fogliga som ett litterärt material,
men greppet har varit lika raskt.
Som representant för universitetet
och annars har Schück visat, att han
behärskar det muntliga ordets konst
lika väl som skriftens. Och hans
framträdande då har präglats av drag,
befryndade med det folk, vars litteratur han väl
håller kärast, — det engelska. Med sitt
historiska sinne skulle han velat stärka
traditionalismen och åter införa mera
ålderdomlig pompa. Om det fallit på
Schücks lott att företräda Uppsala vid
Abo akademis invigning skulle han
kanske ej utan avund sett den praktfulla
röda sammetskåpan, varmed den unga
högskolan begåvat sin rektor. Han skulle
burit en dylik med naturlig säkerhet
och förvisso icke uppgivit något av den
rörelsefrihet, som karakteriserar hans
vältalighet. Den har värdighet, t. o, m.
patos, men är allt annat än styv och stel. Den
har icke behov av något stöd i vanlig
akademisk schablon utan bibehåller sin
jämvikt i alla lägen och stilarter. Gärna
utgående från ett litterärt uppslag kan
Schück därur locka vare sig en liknelse
med poetisk flykt eller ett fyndigt skämt
med satirisk udd. Även iförd
rektorskedjan kunde han tillåta sig ett fritt
löje.
Det är skada att Schück icke utgivit
några av sina tal, där hans personlighet fått
ett mera omedelbart uttryck, och det är
skada att han under senare år icke idkat det
populära föredraget, där han besitter en
synnerligen i vårt land sällsynt förmåga.
Men han har ju haft en viktigare
uppgift i författareskapet, där han når en
större publik och en bestående verkan.
Han har aldrig friat till populariteten;
om han vunnit den har det varit genom
den rena sakligheten, genom
framställningens överlägsna klarhet och
åskådlighet. Om han blivit en folklig
skriftställare i högsta mening, har det varit
därigenom att han i sig sammansmält
den store vetenskapsmannen och
konstnären. Den beundran och den
tacksamhet, som ägnas ett livsverk av
enastående betydelse för svensk kultur, bevisa
att Schück förverkligat sin ungdomsdröm
och blivit en folkets lärare.
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
