Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Alexis Kivi. Ett diktaröde. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner S oder hj elm
prydde katedrarna, hade han sålunda
föga beröring. Likväl intresserade sig
både Fredrik Cygnæus och Snellman
för honom — den förre hade varit hans
rektor i elementarskolan och blev i
framtiden alltid en förstående vän och
beskyddare, den senare hade, sannolikt med
biträde av Cygnæus och Topelius,
föranstaltat en penningeinsamling, när han
skulle bli student — och till hans vänner
hörde den yngre akademiska
generationens mest framstående män, Th. Rein,
filosofen, Julius Krohn, skalden, Kaarlo
Bergbom, den finska teaterns blivande
skapare.
3-
»Jag ämnar icke bli präst, utan
diktare som Runeberg», förklarade Stenvall,
väl vorden student, till stor besvikelse
för den fromma modern. »Prästens syssla
är en hundtjänst, man får skälla för
brödfödan», tillade han drastiskt för
någon vän. Tidigt hade han begynt syssla
med litterära planer: det som föranledde
Snellman att inskrida till hans förmån
var något dramatiskt utkast, som han
visat denne, skrivet på svenska;
Snellman uppmanade honom att hädanefter
använda sitt modersmål. Några dikter
hade han vid denna tid också författat
på svenska, och senare tillgrep han detta
språk enstaka gånger, bland annat för
en liten »Vaggvisa» och ett längre
förtäljande poem i romantisk stil, båda
förlorade. En av hans vänner mindes en
strof ur en större dikt vid namn
»Pul-tava»:
Och om så gingo tusen år,
ej smärtan av den dagens sorg förgår.
Ja, själva barnen, som engång få stava
på svenska hävders ärofulla blad,
de skola gråta blod för varje rad
om svenska slaget vid Pultava,
och bland några bevarade fragment är
ett i Stagnelisk ton hållet det bästa:
Kom, låt oss gå till fria vårars land,
Långt till den björkomhöljda höga kullen,
Där guldmoln glöda över trädens toppar,
Där västan susar i syrener blå.
På gröna kullens topp där står vår gård
Omhöljd utav ovissneliga mäjor,
Där salen rymlig är och skurad ren,
Och fönster har den åt de fyra vindar,
Och tör dem sväva himlablå gardiner,
De östra kantade av morgonglansen,
De västra brämar aftonrodnans purpur,
Åt norden randas de av norrskensflamman,
Åt söder av en evig middagssol.
Dit, dit, min egen hjärtans vän,
Ja dit, till dessa sköna smultronhöjder,
O kom, till diktens fria herregård.
Blott för dylika rent litterära övningar
användes svenskan. När Stenvall grep
sig an med sitt första stora dramatiska
verk, skrev han det på sitt modersmål.
Ämnet var stort och djärvt:
Kuller-vo, folkdiktens mäktigaste, tragiska figur.
I en några år tidigare skriven
avhandling hade Cygnæus utvecklat den
poetiska innebörden av denna gestalt, och
Elias Lönnroths föreläsningar om
Kalevala kunna hava bidragit att fästa den
unge studentens uppmärksamhet på
stoffet. En första bearbetning skrevs under
sommaren 1859 i och för ett av konsul
N. Kiseleff— den svenska teaterns
mångårige stödjepelare — anslaget pris för
det bästa dramatiska arbete på finska
(150 silverrubel = 600 mark, det var
anspråkslösa förhållanden den tiden!)
och erhöll även priset, men fick så stark
kritik av nämnden, att stycket av sin
författare underkastades en grundlig
omarbetning, som var slutförd först 1864.
Även i sin nya dräkt — det är skrivet
på prosa, endast med ett par inslag i
bunden form — har det som dramatisk
produkt alltför stora brister, medan i
enskilda scener och framför allt i
diktionen likväl skymtar fram en väldig
poetisk kraft.
Emellertid fördunklas detta
övningsstycke helt och hållet av det samtidigt
532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>