Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Alexis Kivi. Ett diktaröde. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner S oder hj elm
Striden med björnen.
säga, att han var ett slags expressionist
i modern mening, och dessa hans
starkaste dikter kunna i själva verket i sin
oförmedlade strävan efter det direkta
uttrycket, sin rimlöshet och sina fritt
byggda metrar parallelliseras med en viss
modern diktning. De giva delvis
gripande uttryck åt en ensamhets- och
dödskänsla, som redan rotat sig fast hos
skalden, de skildra i väldiga linjer och
med egendomlig färgläggning hans
vördnad för den stora vildmarksnaturen och
episoder ur dess bebyggares liv, och de
tolka i stark och enkel omedelbarhet,
om också stundom med onödiga
romantiska tillsatser, primitiva mänskliga
känslor, såsom moderns för sitt barn.
På ett sällsamt sätt kunna i dessa
dikter romantik och realism blanda sig,
så att ett romantiskt innehåll kan vara
infattat i en ram av den mest påtagliga
verklighet. Mycket mindre
verkningsfull ter sig dikten, när förhållandet är
det motsatta.
6.
Alexis Kivis biograf har givit en
intressant framställning av sociala och
kulturella förhållanden i skaldens
hembygd, vilka ännu levde i erinringen —
delvis också i verkligheten — under hans
uppväxtår. De lämna oss ett godt
tillfälle att bedöma bakgrunden för
Seitse-män veljestä (»De sju bröderna» tolkar
kanske bättre denna titel än
översättarens »Sju bröder») och enligt mitt
förmenande även en hållpunkt för
karakteristiken av denna boks mening. Trots
den relativa närheten till två städer,
Tavastehus och Helsingfors, har tidigare
i Nurmijärvi förts ett fullständigt
vildmarksliv : socknens egna inbyggare
bildade rövarband, som höllo till i skogarna
och härjade i byarna, brännvinet flöt,
slagsmålet var den sällskapliga
samvarons form, undervisningen försummades,
och fotstocken var ännu under Kivis
barndom den kyrkliga kulturvaktens
ofta tillämpade straff för bristande
kännedom av alfabetet, åkerbruket låg nere,
vad man skördade av säd och potäter
användes till att bränna brännvin, som
såldes till staden, när det icke dracks
upp. Men församlingen fick en duktig
präst, som begynte en kamp för
upplysningen, inrättade söndagsskolor och
am-bulatoriska skolor med en egen
skolmästare — Kivis första lärare, själv för
resten en duktig suput —, och en ny
tid begynte.
Det är denna brytning, kanske
rättare denna strävan till ordnat skick och
till kultur, som avspeglar sig i Kivis
roman och som personliggöres i de sju
brödernas historia. De själva äro röv^r-
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
