Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Anders Zorns konst. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Mas c o II Silfverstolpe
där hedniskt ålderdomliga drag bibehållit
sig oförändrade trots alla utifrån
sköljande kulturvågor. Och här i
barndomsbygden växte Zorn alltmera fast. Här
satt han till sist som en bygdekonung,
till vilken allt folket såg förtroendefullt
upp, därför att han i högsta potens ägde
de egenskaper, som av gammalt voro
skattade i Mora — klokheten,
trofastheten, myndigheten och
konstskickligheten. Det finns en bild av konstnären,
som mer än någon annan lämpar sig
som överstycke till kapitlet om Zorn och
Dalarne. Det är självporträttet i vit
päls, målat 1915. Mot en neutral ljus
fond, som suggererar kylan i klar
vinterrymd, står han insvept i en kollossal
vargskinnspäls, tung och stadig, med en
lång livsklok blick under den stora
svarta mössan, en »svensker karl» med
rötter djupt i stolta allmogetraditioner.
Jämförelsen med Uffizieporträttet inställer
sig självmant, och den har mycket att
säga om mannens och konstnärens
utveckling.
Vilket drag i hembygdens folkliv är
det då som betager honom mest och
verkar starkast inspirerande på hans
konst? Utan tvivel friskheten, sundheten,
den primitiva, oreflekterade livsglädje,
vilken är blomman av en tillvaro med
jämn rytmik av arbete och vila. I en
känsla av att aldrig komma helt till
botten, år efter år har han arbetat med
detta motiv i sina målningar och
etsningar med nakna kullor. Zorn är med
säkerhet en av de mest hänförda
predikare av kvinnokroppens skönhet som
konsthistorien känner; det är väl
egentligen endast Rubens som kan göra
honom platsen stridig i det fallet. I
mångfaldigt varierade situationer, i belysningar,
som skifta från loftsbodens av en enda
solstrimma genomdailrade dunkel till
sommarmiddagens ohämmade
ljuskaskader har han skildrat sin nordiska kvinno-
typ, vilken har en frodighet i formerna,
som givetvis mera närmar henne till det
flamländska än till det antika idealet.
Helst ser han henne i ögonblick, då
fysiska förnimmelser kalla henne till
medvetande om kroppens sammansatta
kraftspel — då hon vid uppvaknandet
sträcker ut sina utsövda lemmar eller då hon
efter veckans svett och möda badar sin
unga lekamen i Siljans solvärmda vågor,
i badstuns ångheta vattenkar. Söker
man bland Zorns naketbilder ett arbete
som ger syntesen av hans känsla för
det fraicha och blommande i
allmogelivet, så torde man stanna vid Hindar
från år 1908 (tillhör herr H. Tillquist)
— de båda flickorna i det täta
strandsnåret.
Men det är även andra drag i
Morafolkets liv, i svenska allmogens psyke
som Zorn tolkat. Han har också givit
stämningsförsjunkandet,
sentimentaliteten, den andliga jordmån, ur vilken
folkvisornas och folklåtarnas molltoner och
de religiösa väckelsernas hektiskt
kolorerade fantasier framgått. Vackrast har
detta kanske skett i den målning
konstnären kallat Gopsberget (utförd 1915,
tillhör bankir G. Kyhlberger). Man känner
hur flickans ögon stå blanka och våta,
speglande det förbirinnande vattnet —- fast
man ser henne från ryggen. Den
nordiska festglädjen har han skildrat, yr
och stormande, buren av eggande rytmer
i Dans i Gopmorsstugan (1913, i
konstnärens hem), högtidlig, genombävad av
svårmod i Midsommardansen (1897, i
Nationalmuseum), konstnärens utan tvivel
populäraste verk. Den uthålliga
pliktuppfyllelsen, den stolta och värdiga
resignationen har han rest ett monument
i bilden av modern, kallad Mona (1898,
i konstnärens hem). Det är den tysta
och undangömda gärningens apoteos. En
enda gång har han stigit utom
vardagslivets krets och skildrat dådet som lyf-
550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
