Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Anders Zorns konst. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar M a s c o 11 Silfverstolpe
Med dessa strålande färgfriska dukar
sammanhänger nära en målning, som
rönt samma från svensk synpunkt
lyckliga öde som den sistnämnda. Det är
Midnatt från år 1891 (utställd
september 1920 i Svensk-franska konstgalleriet).
Motivet — en roende kvinna, vars båt
akterifrån avskäres av bildens nedre
kant — har sysselsatt konstnären flera
gånger (Kyrkfärd i Mora 1889,
Sjöbloms eka 1912). Jag tvekar icke att
kalla denna bild Zorns vackraste
färgsak. Koloriten har här den betagande
sinnliga charme, som knappast någon
mer i det franska friluftsmåleriet under
1800-talets sista decennier än Renoir
är mäktig att ge. Rodderskans blågrå
liv och blekt violetta kjol, vattnets
skiftningar i opal och blått, strandens
dag-giga grönska samla ett spel av mjukt
sammanstämda toner kring den
häftigaste färgaccenten — ett stark
orangegult bord i båtens för. Känslan för
föremålens koloristiska valörer
förmäler sig här med känslan för föremålens
konsistens; hullets lenhet,
klädningsty-gets ullighet, trävirkets flisighet -— allt
har fått komma med. Jag påpekar
detta därför att det är tämligen
enastående i Zorns produktion. Han är
annars mera sällan en god stoffmålare.
Man påminne sig hans svarta herrockar
och vita kvinnolinnen, vilka verka som
om de voro utklippta i plåt. —
Samtidigt som konstnären arbetar i denna
blonda stil söker han diskreta
harmonier i svart och grått (Coquelin,
Bryggeriinteriör i dir. Laurins samling,
Brödbakningen). Men torde icke ta fel, om
man härvidlag räknar med ett inflytande
från de stora spanjorerna och Frans
Hals. Under konstnärens fortsatta
utveckling förändras så småningom hans
koloristiska uppfattning. Valörmålaren,
som låter den ena tonen nyanserad
glida över i den andra, blir med åren
en syntetiker, vilken — stundom med
grell kontrastverkan — sätter den ena
färgfläcken oförmedlad vid den andra.
Det milda violinspelet tystnar för ett
klangfullt trumpetsmatter, som påkallar
uppmärksamhet på långt håll
(porträttet av prins Carl 1898, Emma och
Mouche 1902 äro tidiga exempel härpå).
Något av de gamla allmogemästarnas
primitiva och heta färgkänsla arbetar
sig upp inom konstnären i samma mån
som han blir medvetnare om
kynnesgemenskapen med den stam, ur vilken
han sprungit. Moradräktens djupröda
och djupgröna toner ge de koloristiska
ledmotiven åt en hel rad verk. Ett
annat anslag, som ofta möter i de senare
årens produktion, är det av ett gult
kvinnohull, ett klarblått vatten och en
blågrön vegetation. På de sista
utställningarna såg man även en tendens att
måla vitt i vitt med små isättningar
av rödt, grönt eller grått (Vid
badkaret 1914, Diskerskan 1919, I
köttbutiken 1919); kritaktigheten i det ljusa
kom en att längta efter den gyllene
blondheten i ungdomsverken, på
samma sätt som man bland brandgavlar
trår till frisk sommargrönska.
Ännu en egenskap hos Zorns form
måste bringas på tal även i en mycket
kortfattad studie över hans måleri —
den suveräna touchen. Penselskriften har
hos honom en djärvhet och en
eloquen-tia, som i detta hänseende sidoställer
konstnären med en Frans Hals, en
Édouard Manet. Det berättas, att Zorn
ofta underkastade sina verk en lång
förberedelsetid, innan han skred till
den slutgiltiga skapelseprocessen, men
att han då var så färdig med
problemen, att handen ej ett ögonblick
behövde tveka. Touchens överdådiga
framfart över duken ger betraktaren
ett intryck av att arbetet icke varit en
brottning men något av en gudaingiven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
