Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Martas del. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Len ah Elgström
Jag hatar dig!
Vildt sökte hon göra sig lös och
springa bort, men Maria brottades med
henne som en ängel med en själ.
— Stilla, o stilla! Gud hjälp! Gud
giv frid! bad hon högt, nästan ropande.
Det var som ville hon överrösta
trummornas dova slag, som ängslade de henne.
De ljödo likt världens ängestfulla
hjärtas bankande. Hon kände att det
liksom kallade på Marta, att hon lyddes
allt mer efter det.
Hennes tårar brände Marias hud likt
droppar av eld.
— Jag hinner inte, jag orkar inte,
jag måste ju ständigt jaga vidare,
viskade hon trött, men o så rädd jag är,
så trött.
— Marta, Marta, sade Maria
förfärad, säg inte så, gråt inte så, det är
synd, det är dödssynd mot din själ.
Vad är det som kallar dig? Vad är
det som icke ger dig ro?
0 Gud! hon släppte systern ur sina
armar, hon lyfte sina händer till
himlen som för att rycka till sig Guds gåva.
— Sänk dig, o frid, bad hon. Helige
Ande, duva från himlen, kom, o kom
med din balsam!
Men då hon åter såg upp hade Marta
rest sig.
Ännu snyftande med grämelsens bittra
maktlösa tårar ordnade hon sin dräkt
och innehållet i den korg hon skulle
bära tillbaka till staden.
1 tystnaden höjde sig ljudet av
flöjterna, som kommit närmare, likt ett
ackompagnement till Martas ord då hon
började tala, beledsagande hennes
stämmas ångestfulla ljud med sina sorgsna,
undrande toner.
— Hör, mumlade hon, hör du inte
vad som kallar; det är sorgen som
ropar på mig, allt livets elände, som
aldrig ger mig ro. Jag kan inte tillsluta
mina öron, jag måste minnas. Det är
därför jag aldrig har ro, jag måste
ständigt gå tillbaka till jäktet och
bekymren, bort från min själ, bort från
stillheten, evigheten, tillbaka till
timlighe-tens osaliga vimmel.
Jag längtar efter friden likt en
osalig efter paradiset, men jag skall dö av
ångest som jag levat i den. Sant sade
Mästaren, jag har utvalt den sämre
delen.
Böjd under korgen gick hon mot
tröskeln.
Men Maria höll ännu fast hennes
hand, ville inte släppa henne.
De stannade utanför hyddan. Solen
höll på att gå ned. Bergen rodnade
som rosor. Allt hade veknat,
mildrats, kommit närmare.
Den oändliga bleka cirkeln låg i
skugga. Blott vid synranden öppnade
sig dess glimmande frids leende.
Men Marta vände sitt trötta ansikte
mot staden.
Från dess portar kommo långa
karavaner av kameler, bärande svepta lik.
Högt färdades de över de sörjandes
böjda huvuden. Deras döda ansikten
voro vända mot horisontens ljusstrimma,
där himlen och öknen möttes, likt två
sällsamma läppar, slutna kring en
oändlig hemlighet.
Men Marta såg blott på de
sörjandes böjda skaror, hörde blott de
mänskliga ljud som stego upp därifrån, gråt
och klagan, rop och skrik. De mängde
sig med ljudet av källans rena, friska
porl bakom systrarnas hydda och
fåglarnas kvitter i bougainvilleans purpurröda
gömmor.
Likt en kaskad av okuvlig glädje
steg det spröda ljudet upp mot de
dödas väldiga himmel, och barnen i
sorgetåget stämde skrattande i.
Marta höjde handen, något i hennes
slitna, simpla ansikte kom Maria att
bäva.
564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
