Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Martas del. Av Anna Lenah Elgström - En ny Jenny Lind-bok. Av Lotten Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Martas del
— Min del! sade hon. Hon log.
Maria hade aldrig sett henne le med
detta brudlika skimmer. Det nästan
skrämde den fridfulla.
— Min del, som icke kan tagas från
mig! ropade den osaliga.
Den ängsliga, triumferande rösten slog
ned likt en blixt i Marias själ. Hon såg,
hon förstod.
Martas del — sorgesångens trumma,
änkornas klagan, slitande hjärtat ur
bröstet, men också barnens okuvliga skratt
—- det var hennes del, alla de futtiga,
små, sällsamt stora tingen.
Angesten var hennes del men också
modet att bära den. Vanmakten, men
också kärleken, som axlar lidandets ok
och trotsar alla livets väldiga makter,
ropande: Kom, jag ger mig under er —
ty jag älskar, älskar! De timligas eviga
mod var hennes. Lögnernas sanningvar
hennes del. De mänskligas tålamod med
sig själva och andra, det stora, tysta,
leende förbarmandet.
För sin kärleks skull var det hon
ingen frid fick. Hon kunde icke söka
rättfärdighetens vita lugn, evighetens rym-
der så länge ett enda barn skrattade i
staden, en enda änka grät.
Hon ville icke bli salig så länge
någon ännu grät.
— Hur skulle man nännas, mumlade
Marta för sig själv.
— Nej, nu måste jag gå, man väntar
på mig, tillade hon högt och beslutsamt.
Dragande sina trötta ben efter sig gick
hon mot staden, släpande på korgen med
en mulåsnas matta, okuvliga envishet.
Men ute i friden blev Maria kvar.
Från tröskeln stirrade hon ut i öknen.
Skymningen föll — stilla, stilla.
Öknen teg under stjärnorna, som börjat sin
undrande vandring. Den tycktes
liksom draga sig tillbaka med sin
hemlighet, in i natten. Stilla drömde den,
leende i dunklet sitt ljusa stenleende.
Men Maria böjde sig mot den heta
jorden, grässtråna kittlade hennes kinder;
hon kände lukten av varm, våt mylla,
den kryddlika örtdoften och myrornas
prasslande vandring.
— O, Herre, snyftade hon, hur
menade du den där gången? Är det icke
Marta som utvalt den bättre delen?
En ny Jenny Lind- b o k
Av Lotten Dahlgren
ETTA MJUKA melodiska
namn, som skapat för en
sångerska, hur har det inte smekt
sig in i våra öron och sinnen
— Jenny Lind! Vi ha mottagit detta namn
som ett nedärvt fullkomlighetsbegrepp från
en gången generation, ett begrepp som
nästan blivit till en dogm och som vi hålla
i ära likt en dyrbar fosterländsk klenod».
Så lyda inledningsorden till Sigrid
Elm-blads Jenny Lind-bok, den första i den
planerade serien: Svenska kvinnor, men
den sist inhöstade frukten av den rika
litterära skörd som vuxit upp kring Jenny
Lind-minnet med anledning av detta minnes
märkesdag den 6 oktober 1920. Och
härmed skrider författarinnan til) täljandet av
den svenska näktergalens underbara, oss så
välbekanta levnadssaga.
Det finns ämnen — och sagor — som
aldrig bli gamla och utnötta, hur än tiderna
växla, och som komma oss att med det
sagolystna barnet upprepa: »En gång till!
En gång till!» Men sagans tjusning är
Jenny Lind. En livsstudie av sigrid Elmblad. Uppsala, J. A. Lindblads förlag.
565
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
