Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En ny Jenny Lind-bok. Av Lotten Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lotten Dahlgren.
dock i mycket beroende av berättarens
framställningstalang. Obestridligt är det
således att det nöje, ja den stora glädje
denna sista Lind-biografi förskaffar läsaren
härör av skildrarinnan själv, av hennes
förmåga att fängsla intresset och att skänka
de kända dragen en ny, självständig
belysning. Den dyrbara fosterländska klenoden
har i hennes händer ingenting förlorat av
sin glans, även om ofelbarhetsdogmen rubbats.
I visst avseende har fru Elmblad varit
privilegierad framför sina föregångare: hon
har kunnat tillgodogöra sig deras
upptäckter, ehuru för henne risken att finna
forskningsfältet redan exploaterat varit större än
för dem. Att detta senare icke blivit
händelsen, att man fått en både i fråga om
fakta och synpunkter ny bok får sin
förklaring både av de hittills outnyttjade källor
författarinnan lyckats uppspåra och den
levande anda hon förstått inblåsa i
själs-och karaktärsanalysen.
Rent personligen äger även denna
Lindbiograf större förutsättningar än de flesta
andra att lyckas med sin uppgift. Utom
den stilistiska rutinen har förf. företrädet
att ha stått i nära beröring med den lyriska
scenens artistvärld och att ha studerat dess
väsensart samt — messieurs tes auleurs
må förlåta mig — egenskapen att vara
kvinna. Ty sitt »manliga» ingenium till
trots — och geniet anses ju vara ett
specifikt manligt prerogativ — var vår stora
landsmaninna en äkta kvinna till
temperament och läggning, i sina fel och sina
förtjänster, och till hela arten av sin
konstnärliga begåvning. Det har därför fordrats
en rent kvinnlig intuition för att kunna
tränga till djupet av det mångskiftande
väsen som var Jenny Linds.
Konstnärinnans manliga biografer ha
utan undantag utgått från axiomet: Jenny Lind
— ett högre väsen. Engelsmännen Holland
& Rockstros stora verk i tvenne delar med
sammanlagt 816 sidor och Sven Dorphs
två digra Jenny Lind-volymer med ett lika
stort sidantal äro i crescendo stigande
lovsånger; ja Tobias Norlind, som i sin vackra
minnesbok till hundraårsdagen, där han
med musikerns sakkunskap kritiskt
behandlar Jenny Linds sångkonst och olika sidor
och faser av hennes konstnärsskap, stannar
som kollegerna i tillbedjan inför
personligheten. Så slutar han sitt arbete med
följande ord:
»Då Jenny Linds namn nämndes, kom
man alltid ofrivilligt att tillägga ordet »helig»,
och så vidt vi med detta ord förstå den
med andliga krafter utrustade, fläckfritt rena
idealmänniskan, måste vi säga att få ha
nått denna så nära som Jenny Lind».
Stora ord, överord, mot vilka helt visst
den de gälla med den rättframma, frasfria
natur, som var henne egen, skulle varit den
första att protestera. Och Sigrid Elmblad
reagerar också i sanningens namn mot ett
allt för kritiklöst överskattande av
personligheten, i vilken, menar hon, man spårar
en dualism, som ej finns i konstnärsskapet.
»Hennes biografer förbigå i allmänhet detta»,
anmärker minnestecknarinnan, »förmodligen
av obefogad fruktan att minska
storhetsglansen av hennes minne.» Hon fortsätter
— och jag tillåter mig att här göra ett
kanske väl rikligt bruk av citaten, emedan
de, ehuru på ett långt fylligare sätt, ge
uttryck åt samma tanke varav jag på ett annat
ställe i detta häfte sökt göra mig till tolk
— »genom ett alltför högt fjärrperspektiv
förlorar man den rätta synen på denna
personlighet, som just genom det mänskligt
stridiga i sin natur blir av intresse och
genom dess kontrastverkan av ökat
människovärde».
Och alla som icke bländats av
helgonglorian måste igenkänna det träffande i
följande karaktärsporträtt:
»Jenny Lind var idealist till sina
intentioner. Hennes strävan både som
konstnärinna och människa gick i riktning uppåt,
men hennes vulkaniska häftighet och
nyckfulla lynne drogo ofta ett streck i räkningen,
även då hennes avsikter voro som bäst.»
På ett annat ställe lämnas en definition
på snillet med nära tillämplighet på
föremålet för den tecknade livsbilden:
»Det är alltid i Rembrandtsbelysning
som snillets bilder framstå, och så bli de
även mest sanningsgripande i sina varma,
starka färger och sina växlande skuggor
och dagrar. Det är även något som man
ej får glömma, nämligen att snillet och i
ali synnerhet det utövande snillet lätt blir
inspirationens offer. -— — Det blir
kroppens nerver som reagera, då själen spänner
sina vingar till höjdflykt. Det vore orimligt
att av de exceptionella begåvningarna
begära samma väl balanserade
sinnesjämvikt som av medelmåttan i dess makliga
lUnk på allfarsvägen. Men man begår även
566
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
