Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En ny Jenny Lind-bok. Av Lotten Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En ny Jenny Lind-bok
en vandalism, om man i strävan efter
skönmåleri söker att eliminera bort de skuggor,
som ge dagrarna en så mycket starkare relief.»
Av dessa uttalanden förstår man i
vilken anda biografen gått till sitt verk och
hennes allvarliga strävan att ge åt
detsamma sanningens prägel. Och vi måste
erkänna att det är på en gång den kända
och en ny Jenny Lind som denna
sanningens spegel reflekterar.
Koncentrerad som berättelsen är inom
knappa 200 sidor, ger den likväl
huvudmomenten av den stora sångerskans
historia, riktade som redan anmärkts med en
hel del nya drag.
Ett ömt, ja moderligt förstående ägnas
åt skildringen av barndomen, den nog så
trista prologen till det lysande lyckospel
som den lilla askungens liv sedan blev.
Man får ett livligt intryck av hur
glädjelösa dessa barnets tidiga år måtte varit, och
hur minnet av fattigdom och försakelser
och en obehärskad och sträng mors hårda
behandling måste ha lagt sin tyngd på en
natur så ömtålig, passionerad och
mottaglig för intryck som Jennys. Hennes
föräldrar tillhörde den sociala klass som väl
har det svårast av alla, »halvbättre folk»,
som det hette förr i världen, vilken
strävar att hålla skenet uppe men i själva verket
står tiggarstaven nära. Jenny Linds
längtan efter ett hems skyddade och väl
ombonade fristad, som alltid var levande inom
henne, hade nog som grund den bittra
saknaden av ett sådant hon erfarit som
liten. Det religiösa draget, även så
oskiljaktig från hennes natur, var däremot icke
det negativa utan rent positiva intrycket
från hennes barndomshem, därifrån hon
insupit en djup om än trångbröstad vördnad
för religionen, varmed sammanhängde, så
abnormt det än låter, avsky för teatern.
Det var som bekant icke hennes närmaste
anförvanters förkärlek för skådespelaryrket
som kom dem, dock ej utan tvekan och
moralisk självövervinnelse, att kasta det
tioåriga barnet i denna »avgrund», som
Jenny Lind själv, sedan hennes beslut att
lämna scenen var fattat, en gång yttrat sig
om teaterlivet, utan ekonomiska
bevekelsegrunder. Teaterns elevskola gav fritt vivre
och underhåll, och det var tillräckligt
vägande skäl för att man skulle begagna
sig därav som en räddningsplanka. Och
så blev en av sin tids och väl alla tiders
största musikgenier inom den utövande
genren bevarat åt konsten.
Från denna bakgrund, där skuggorna
falla djupa, löser sig efter hand den stora
konstnärinnans ljusmättade gestalt. Vi få
följa metamorfosen: den grå askungens
förvandling till sagoprinsessa, »den grimme
Ællings» till silverglänsande svan.
Jämförelsevis liten plats lämnas åt det som fyller
huvudparten av de föregående biografierna:
triumftågen och den fenomenala hyllning
som under dessa kom sångerskan och
skådespelerskan till del. Blott det mest
karakteristiska och belysande för utvecklingen
och egenarten av Jenny Linds konst och
individuella jag är medtaget. Men vi få
även en och annan inblick »bakom
kulisserna», den värld som ej mindre än den
som belyses av teatersalongens rampljus
tillhör konstnären.
Mycket betecknande för Jenny Lind
intime äro de avslöjanden som lämnats av
ett av hennes »förkläde», ett mellanting
av sällskapsdam och garderobière, som
under en del år medföljde på de utländska
turnéerna. I det brottstycke till dagbok,
som denna person efterlämnat, gives en
ganska roande tillämpning av det kända
ordstävet, att ingen är stor i sin
kammartjänares — här kammarjungfrus — ögon.
Men den stackars mamsellens utgjutelser
över sin härskarinnas mellan solsken och
mörka ovädersmoln skiftande humör
härrörde från en av de mest slitande och
upprörda perioderna i sångerskans liv: tiden
för hennes brytning med teatern. När väl
tärningen var kastad och beslutet
genomfört att för alltid lämna de nog så
slipp-riga bräder som föreställa världen, synes
hon fysiskt som själsligt kommit i ett mer
harmoniskt jämviktsläge. Livsmålet, ett
hem och familjelycka, som hägrat för barnet,
och som den världsberömda konstnärinnan
aldrig släppt ur sikte, även när hon hyllad
som en drottning på sin triumfvagn drog
från land till land, skulle, lyckoprinsessa
som hon var, till sist av henne uppnås.
Det var när hon, troligen efter att ha kämpat
igenom ovisshetens alla kval och med
dödande av alla illusioner, som hon själv
erkänt, gav sin hand åt den unge musikern
Otto Goldschmidt. Men det visade sig ju
att det var en hög vinst i äktenskapets
567
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
